kkkMånga gånger har jag hört besvikna sökare stöna över de svar de kristna ger dem. Alla de där standardsvaren som är så svåra att förstå, som låter så betydelselösa för deras eget liv. Att Gud gav sin nu återuppståndne son för dem, att Jesus älskar dem, att de kristna samlar skatter i himlen istället för att "ha kul" på jorden, och så vidare. Förklarar de då för den kristne vilka problem de har att förstå det hela, hur komplicerat de tycker att det är, får de ofta som svar att frälsningen inte är en intellektuell sådan, att man gör helt fel i att med hjärnan försöka förstå sig på Bibeln och budskapet. Istället ska man läsa den med "de nya glasögonen" som kommer i och med att man tar emot Gud.

kkkJag satt en gång i en aula för de nyfrälsta. Min vän hade nyss tagit ett nyfiket steg för att förstå mer vad det hela handlade om - inte direkt blivit frälst - och vi satt nu tillsammans med pastorn och samtalade. Efter ett litet tag kom pastorn in på de vanliga råden om att min nu nyfrälste vän skulle börja läsa Bibeln. Stunden senare hade det för mig lika vanliga andra samtalet tagit fart: att Bibeln är tråkig och för svår att förstå.

kkkMin ödmjuke vän är just en sådan som aldrig tycker sig ha mött en kristen på stan som han kan förstå. Han har blivit bedd för många gånger, han har varit på konserterna och evenemangen, han har gått fram på mötena och han har till och med tagit emot Jesus en gång, men han har alltid saknat den där kristne som han skulle kunna respektera och har därför lessnat. "Det blir ändå bara samma svar." Inför detta nya steg hade han därför känt sig aningen hopplös, men valde ändå att försöka en gång till.

kkkNågra minuter in i samtalet om vikten av bibelläsande lade jag mig i. Jag förklarade, kort, just att jag inte kände någon okristen som inte tyckte att Bibeln var för krånglig [«]. Han påstod sig förstå. Jag tog som exempel att om min vän nu själv skulle börja läsa Bibeln och genom den växa som kristen hade han blivit helt förvirrad om han råkade börja på fel plats, såsom i 2 Mosebok 21 [†]. I slutändan blir det alltså att han, om han vill bli sedd som kristen, måste anpassa sig till de regler som har satts upp av kyrkan [«].

kkkPastorn började predika och förklara, saker som min vän tråkigt nog efteråt beskrev som typiska standardsvar men som jag själv ändå fann intressanta i och med den uppriktighet jag tyckte fanns. Tio minuter senare fick jag göra ett alltid lika intressant test: "Försök att för min vän förklara vad det innebär att Jesus dog på korset?"

kkkSex-sju minuter senare hade min polare tappat koncentrationen. "Det är på grund av det här det blir så tragiskt" fortsatte jag, "att när du nu har suttit och förklarat det hela i säkert över fem minuter inte fått honom att förstå det bättre överhuvudtaget." Han suckade och jag med honom. Pastorn intensifierade sedan en annars mycket lugn diskussion något, och tog oss in på andra vanliga samtalsämnen; att det bara finns en sanning, att något antingen är rätt eller fel - liknande saker. Jag drog dessutom in det här med slutna samhällen [«] i diskussionen, av vilket han i mångt och mycket höll med mig.

kkkTimmen därefter tror jag att han förstod min synpunkt mycket bra, i korta den att kristendomen borde vara ett kärlekens budskap som alla kan förstå, och menade sig ha respekt för mig och bjöd samtidigt hem mig, sedan sa vi hejdå i vänskaplig ton (vi känner varann sedan tidigare). Min vän berättade att han tyckte att det var ett givande samtal för en gångs skull - men bara på grund av mig. Igen.

kkkDet är här det blir så tragiskt anser jag, där de svåraste frågorna kommer in. Och det haglar av dem.

kkkJag berättade för pastorn om hur jag vissa gånger varit ute och gått i ständig bön, inte sällan i rena hjälprop om svar. Jag tycker mig definitivt inte vara en människa som "behöver en Gud" [«] - jag tycker mig ärligt talat allt som oftast ha det väldigt lätt i livet - men eftersom jag så starkt tror på hans existens och på att jag har en uppgift i livet tror jag mig utan tvekan vara villig att underkasta mig. Vad jag däremot aldrig förstått är varför jag måste göra det som ett barn [†], det vill säga ge upp mitt tänkande och därmed bli en sådan kristen den okristne önskar det fanns färre av [«], den med distans, standardsvar och i värsta fall den där arrogansen, föraktet. Det vore så hemskt, och inte bara av egoistiska skäl - de finns ju redan i miljontals! Kristna menar ju själva att deras kall här på jorden är att sprida evangeliet, något som blir svårare om man inte kan visa någon substans i vad man predikar om. Kanske inte när det gäller alla, exempelvis de som väntar på att bli räddade av någonting [«], men åtminstone för en nöjd, bekväm i-landsmänniska [«].

kkkMest problematisk är dock smeten som kommer av det som många predikar, att ju mer intelligent och bildad man är, desto svårare är det att "inse sanningen".

kkkUr psykologisk och mänsklig synvinkel är det, som så mycket annat skulle jag våga påstå, enkelt att lägga fram motiv till varför det predikas just så. En sådan förklaring vore att de då de själva inte är tillräckligt kompetenta att vinna respekt hos en mindre dum människa, medan de däremot har stor lycka bland de som inte ifrågasätter lika mycket, de som "bara hungrar efter Guds ord och äter dem som ett barn", ultimat gör det till någonting fult att vara för kunnig. Deras folkskara blir ju i så fall självklart mycket enklare att kontrollera - det verkar många ledare genom mänsklighetens historia ha förstått. Trots de böcker i Bibeln som predikar för ett sunt förnuft, visdom och ser ner på dåren, verkar det fortfarande gå att använda sig av frasen "Adam och Eva åt av kunskapens träd" och att de därmed blev utslängda ur lustgården, som om det skulle vara tillräckligt för att klassa kunskap som någonting fult.

kkkDet måste hur som helst bli en väldigt krånglig balansgång för den tänkande - vad som nu menas med att vara tänkande - som kallar sig kristen och har en ledarroll. Givetvis förstår han konsekvenserna av vad han gör och lär därför, precis som vilken människa som helst, på något sätt styras av det, dra nytta av sin vishet genom att exempelvis utnyttja en viss situation till sin egen fördel. Så funkar vi ju alla. Han måste hela tiden fråga sig om han gör vad han gör för sin egen eller andras skull. Står han på scenen och profeterar någonting som senare visar sig helt korrekt måste han innerst inne känna en viss stolthet, förstå att han nu har imponerat på sina åhörare och förmodligen stärkt sina aktier. Vare sig han motvilligt tycker om det eller från djupet av sitt hjärta önskar att han inte vore mänsklig och full av fel som oss andra så finns de ju där, frågorna, så länge som han inte lyckas förtränga dem.

kkkJust de där problemen måste bli en ledares vardag tror jag. Även jag, liksom många andra och säkert du själv, har erfarit hur lätt det är att som den vid makten missbruka sin roll på något vis, vilka uppsåt man än har. Makt korrumperar. Vilken pastor - stor eller liten, känd eller okänd - har inte försökt peppa sina egna med ett sådant språk och i en sådan grad att de okristna i sällskapet stöts bort? Jag minns så väl när en ungdomspastor en gång stod och försökte få eld i sin flock med diverse slagord och propagandasnack - "det är de unga som startar revolutionen idag, det är vi, och vi ska vinna världen!" och liknande - så de till slut jublade allihop, medan min vän, samme som ovan, kände sig väldigt obekväm. Det var som att som Djurgårdare hamna mitt i en AIK-klack, ungefär. Han var definitivt inte en av dem. Och han kände sig hatad.

kkkNär framgången sedan kommer följer självfallet nya kamper. Mot de nya lockelser som det innebär, mot stolthet, högmod, att känna sig nöjd över vad man redan har gjort och därför kopplar av - allt möjligt. Och då kanske framförallt - om man är den typen av människa - jakten efter att personligen förstå av vilka skäl man gör vad, att vara i harmoni med sig själv. Med viljan att vara god och göra rätt måste man alltså som tänkande brottas med hemskt många frågor om man verkligen gör vad man gör utan egoistisk vinning högst prioriterad.

kkkProdukten blir då, tror jag, att man som kristen, en pånyttfödd människa som ska älska sin nästa såsom sig själv [†] lätt ser det fria, individuella tänkandet som en onödigt tung ryggsäck. Särskilt bland 15-25 åringar, de människor som sägs formas i tänkandet allra mest, som växt upp inom en församling - ju mer sluten desto mer effektiv - har jag många gånger hört och sett att man som oliktänkande och/eller ifrågasättande alltför ofta möts av skepsis. I slutändan resulterar ju det i att det blir, just vad predikanten medvetet eller omedvetet predikade, en allt för tung börda att vara tänkande, likväl som skälen att bli vis genom sitt funderande blir färre.

kkkUppenbarligen tror jag att det hela är fel, att det någonstans gått snett. När jag läser Bibeln, särskilt då 'Ordspråksboken', 'Predikaren' eller min egen favorit 'Syrak', en apokryfisk bok, tycker jag att den gång på gång uppmanar tänkande. "Den vise fruktar och skyr det onda, dåren trampar självsäkert på" - en typisk vers från Ordspråksboken [†]. Även verser som Ords 14:7-8 [†], 12:18 [†], 9:8 [†], 18:15 [†], Pred 7:13 [†], 10:12 [†], Syr 3:29 [†], 19:29 [†] och 21:26 [†] pekar mot detta.

kkkAtt man inte kan vara både kristen och tänkande bör alltså bara vara skitsnack, även om det i vissa kretsar kan framställas så. Dock tror jag lika starkt att frälsningen är just känslomässig och inte intellektuell, och att allt inte går att beskriva med ord.

@

- - Texten skriven 030729, senast uppdaterad 031017.
- - Tryck här för en utskriftsvänlig version.
- - © N. M. Erlingmark. Bild av Timo Harju.