› › ›
kkk«
ATT SLÄPPA ALLT »
"Att
överlåta sig betyder att du "ger upp". kkkAtt ge upp sitt eget liv... är det verkligen så lätt? Sluta tänka och bara låta Gud styra... Hur vet man jämt att det är Gud? För att man starkt tror, intalar sig, att det är det? För att det känns så? Känslan att man lever rätt, kan vara lugn, trygg, ha ro i hjärtat och ett gott samvete. Vet man ingen annan som verkar känna likadant som man anser gör det av andra skäl än en själv? Som man anser falsk? Lever man med kristna vänner inom en församling måste man ju dessutom naturligt påverkas av dem, börja undra om det verkligen är Gud som bestämmer och inte omgivningen. Man vet ju att sin tro är en viktig del i att accepteras av ens medmänniskor. Det kanske inte är så lätt... kkkMen är det så svårt? Känns livet för jobbigt så behöver man ju bara släppa det. Skita i det, lägga sig någonstans, vila. Är saker och ting för svåra kan man ju få hjälp - det finns alltid folk som hjälper, om det såväl är ens omtänksamma mamma som ett gäng människor med anknytning till någon organisation eller församling. Folk får ju ofta ut saker av att hjälpa en - inte minst i andras ögon - så i det långa loppet kan man ju till och med bli den barmhärtige samariten som låter folk må bättre i och med att man själv är schysst som hjälper dem med det. Alla vill hjälpa, känna sig behövda. kkkJag tycker att det här är ett knepigt ämne. Svårt att finna lätta svar inom. Personligen vill jag givetvis vara varken eller bland de två exemplen ovan, men tycker mig ha sett flertalet sådana personer i mitt liv vilka har påverkat mig. De som hur jag uppfattar det blint säger sig lyda Gud i allt de gör, eller de som bara verkar styras av vad de själva för stunden känner för.
kkkI samtal med många kristna har
jag fått höra ungefär vad som står i inledningen,
en text jag hittade i samband med ett vittnesbörd om en människa
som inte ansåg sig behöva Gud, hade sett ner på kristna,
men som sedan tog emot honom efter en lång tids funderande och
andlig kamp. Under många år har jag, givetvis ur egoistisk
synpunkt, varit så less på att man hela tiden uppmuntras
"inse sanningen" av svaga skäl; taget för givet
att man är i behov av någonting. kkkOch
så fortsätter det. Den ene behövde en familj och samhörigheten
som erbjöds, den andre stod inte ut med allt ansvar i världen.
En pappalös ville ha en fadersgestalt, en före detta drogberoende
något nytt att få en kick av. Den mobbade få en ny
chans att bli omtyckt, den utan vänner möjlighet att finna
några. Eller så har man varit kristen sedan barnsben och
aldrig - hur det kan verka för den utomstående - riktigt
ifrågasatt sin tro. Aldrig vågat. kkkEtt vittnesbörd jag en gång hörde på tv var från en man som sa sig ha levt i meningslöshet och likgiltighet under ett stort antal år. Under långa promenader längs stranden varje morgon bad han och ropade om hjälp. Han såg ingen poäng med livet, och de mål han själv hade satt upp och senare nått fram till hade inte visat sig mer tillfredsställande än någonting annat. Det var tomt. Ändå ansågs han lyckad av sin omgivning i och med det kändisskap som kom genom hans musik, och på ytan fanns inga skäl att vara olycklig, något han menade gjorde vardagen ännu tyngre. Han blev ensam. Tankarna om självmord fanns alltid där. Livslusten var borta. kkkMannen lyste efter ett tag upp och började berätta om vändningen. På ett övernaturligt sätt fanns plötsligt glädjen där igen. Han såg en mening, fann sina mål, fick hopp. Livet blev kul, enkelt och han kände en djup trygghet som han dessutom på ett välformulerat och lättförståeligt sätt kunde förmedla in i kameran. Jag berördes. Räddningen, som sedan dess helt förändrat hans liv vilket han för evigt skulle vara tacksam för, hette... ecstasy. Mannen var 'Fatboy Slim'. kkkEn av mig i diskussioner många gånger använd liknelse är just den att göra den människa som ger sitt liv åt Gud och den som går över till droger likvärdiga, något som många gånger får den kristne väldigt stött. Men likheter finns ju uppenbarligen, för det var nog många troende som under läsningen av texten ovan kände att "han behöver Gud i sitt liv" och anade att det skulle sluta på ett för dem mer vanligt sätt. kkkPoängen i ingressen, det här med att ge upp, är, tror jag, att man ska erkänna sig underlägsen Gud och lägga över ansvaret i den mening att man förstår att han vet bättre än en själv när det gäller hur man borde leva. Genom en äkta vilja att lyda försöker man låta honom bestämma, och man förklarar därmed samtidigt att man vill ha en relation till honom. Vad jag bättre tycker kan liknas vid att få en högre stående sorts ledsagare blir dock tyvärr, alldeles för ofta, en skön utväg då man inte överlåter ansvaret utan snarare ger upp det för någon annan att ta. kkkGår man in i någonting nytt efter ett beslut som mer är att ge upp än att på ett nytt sätt ta tag i detsamma - med mer beslutsamhet än uppgivenhet - är det väl logiskt att man får en annan utgångspunkt. Den som hungrar efter budskapet lär sig mer, den som direkt blir mätt forskar mindre. En vanlig svensk med kristna föräldrar som ideligen blir predikad för tar nog emot frälsningen i kyrkan på ett annat sätt än vad exempelvis den hungrande människan från en annan kontinent som befinner sig på ett mirakelmöte och som aldrig förut har hört talas om namnet Jesus gör. Jag tror nog att de känner samma sorts innerliga glädje, men att det hela i intellektuell mån uppfattas olika. Vilket som skulle vara bättre eller sämre anser jag inte ha med saken att göra. kkkUlf Ekman sa en gång att bara en fjärdedel av eleverna på Livets Ords skola - eller om det var bland de ungdomar han predikade för, jag vet inte riktigt - var frälsta. Rakt och modigt tycker jag. Man undrar hur de kände sig när de fick höra honom säga så, hur stor del av alla som i själen mådde dåligt just då, eller hur många som ens var ödmjuka nog att ifrågasätta sin egen tro. Hemskt vore det ju om Ulf verkligen hade belägg för vad han sa samtidigt som större delen av dem kände sig helt trygga i att de var inräknade i den fjärdedelen. kkkPrecis som bakgrunden hos människor med drog- eller alkoholproblem ofta på ett säkert sätt analyseras fram så man får ett slags nedvärderande sympati för henne, diskuteras ju också, om dock vad jag erfarit inte lika ofta, troende av alla de sorter. Man tycker sig förstå varför personen blev just som den blev, baserat på vissa kriterier liknande dem nämnda tidigare i texten. Kristen på grund av föräldrars uppfostran, för att personen i fråga inte blev accepterad av "världen" och därför sökte sig till kristendomens öppna armar, eller muslim av samma skäl fast under ett mer uppenbart tvång - tre enkla teorier att ta fram. Exemplen ovan är enligt mig lika lätta att förstå som det är när en kille med en känt svår uppväxt börjat supa ordentligt eller ta till droger, något som snabbt blir förståeligt, lätt att få sympati för - och är en enkel förklaring till varför det blev som det blev. Utan att man för den sakens skull måste vara fördomsfull så kan man ju i flera fall säkert ha rätt i vad man tror. Saker är ju dock sällan så svartvita.
kkkHur som helst ligger ju ofta enkel psykologi
i grunden. Känner man inte längre problemen runt omkring sig,
vare sig det kommer naturligt eller genom att man bestämmer sig
för det, så får man ju oftast automatiskt mindre att
tänka på. Man blir därmed slöare i skallen - hjärnan
är ju som bekant en muskel som även den måste tvingas
arbeta med jämna mellanrum för att må som bäst.
Eller som det står i Bibeln
[†]:
"Stor visdom, stor sorg. Mer kunskap, mer plåga." Enkel
logik. Det är bekvämt att bara ligga ner och mysa i sin ensamhet.
kkkFrågan blir ju dock fortfarande vad man har gett upp för att med ett gott samvete kunna kalla sig frälst: viljan eller orken att ta ansvar över sitt eget liv och därmed göra vad som är bekvämt, eller fullmakten att bestämma allting själv utan att lyssna efter Guds röst. ‹ ‹ ‹
- - Texten skriven 030722, senast uppdaterad 031014. |