› › ›
kkk« KÄRLEKENS BUDSKAP »

"Jag fylldes av en obeskrivlig känsla.
Jag visste direkt att jag hade funnit sanningen.
Tårarna rann ner för mina kinder och jag kände
en kärlek till livet och mina medmänniskor som aldrig förr.
Jag älskade var och en i rummet.
Jag hade mött Gud - den enda, sanna och levande guden."

kkkDe flesta av oss har nog känt något liknande, om dock kanske inte i samma grad. Stunden då problemen försvann, allt kändes roligt och meningsfullt. Den nytillkomna, explosiva glädjen som för ett tag ägde hela ens tankesätt. Ögonblicken då ingen människa kunde undgå att vara älskad av en. Om det sedan var en kille/tjej eller någonting annat som skapade den oförglömliga upplevelsen är mindre viktigt. Den var din och kommer så förbli.

kkkNär kristna pratar om stunden då de "mötte Gud" brukar det låta ungefär som beskrivet i texten ovan. Med ett stort undantag, tillägger de i samma mening. Skillnaden - den underbara sådana - är att frälsningen är ultimat. Den förändrar tankesättet och livsstilen för alltid. Människokärleken lämnar en aldrig. Man är friköpt, benådad, född på nytt. Färdig i rätten. Åklagare hör hemma i rättssalen - inte du. Inte nu längre. Din process i rättssalen är över. Du kan packa ihop och gå hem.

kkkDå en nyfrälst lämnar kyrkan efter sitt möte med Gud vill hon därför börja leva annorlunda. Det är ju helt naturligt. Hon slutar med sådant hon känner eller tror är fel, och hon sporras att dela med sig av sin glädje, berätta om Jesus och sin förvandling för sina vänner och bekanta. Vissa lyssnar, andra inte. Bland de sistnämnda förstår hon en del av dem, medan hon anser att en del andra är för bekväma i sina nuvarande liv för att ta till sig av vad hon säger. De är lyckliga ändå, har inget uppenbart behov av en förvandling. Några ser ner på henne, skakar på huvudet och tänker "nu tog de henne också".

kkkSteg två när man har blivit frälst är alltid att hitta en församling eller en kyrka att trivas i. Därefter att börja läsa Bibeln och gå på mötena. Anden behöver, precis som själen och kroppen, mat för att överleva [†]. I församlingen finner man dessutom likasinnade med upplevelser och uppfattningar nära ens egna, vilka man behöver för att klara av att stå emot alla de prövningar som kommer.

kkkInom en inte alltför lång tid har den nyfrälste vant sig vid det kristna livet. Man har slutat med mycket man ansåg fel och man lever följaktligen mer rätt, mer som Jesus. Nya vänner har tillkommit och några har försvunnit, precis som för vem som helst. De som var allra mest kritiska till ens förändring har vanligtvis distanserats - det verkar inte gå att få ihop det med dem hur man än försöker - och så även de kompisar vars gemenskap man byggde på kroppsliga njutningar eller liknande, som partypolare exempelvis.

kkkKontakten inom den kristna gruppen genomsyras av en samhörighet som gör en till bröder och systrar. Man ber och pratar tillsammans, evangeliserar, dansar, sjunger och har väldigt kul tillsammans. Självklart umgås man också privat. Man upplever mirakel tillsammans, delar sina bekymmer och glädjeämnen med varandra, lever livet tillsammans. Ju längre tiden går, desto starkare blir banden. Man har inte bara funnit Gud, sanningen - man har funnit en familj.

kkkI vissa församlingar har man till och med funnit mer än så. Där jag bor finns det numera skola, universitet och en ungdomsverksamhet som innefattar det mesta, från fotbolls- och innebandylag för flera olika årskullar till en stor mängd dans- och sånggrupper. Man anordnar happenings varje vecka, på stan, i kyrkan eller både och. Man åker på teamresor, besöker konferenser eller anordnar egna. För att själv slippa simma i smörjan för att hitta pärlor recenseras och beskrivs cd-skivor och filmer [«] i församlingens tidningar så man kan känna sig tryggare i vilka som bygger upp och vilka som trycker ned. Även jobb är enkelt att få då flera församlingsmedlemmar äger företag som behöver folk. Det behövs dessutom ett stort antal frivilliga till arbetet inom församlingens många områden, såsom med barnarbete, i kafeterian, som mötesvärdar, vakter eller själavårdare, för att ta några exempel.

kkkEn aktivt troende kristen spenderar därför nästan all tid inom församlingen där jag bor. Det är helt naturligt. Sysslorna finns där, fritidsaktiviteterna finns där. De okristna vännerna har blivit bekanta, om ens det - att konkurrera med likasinnade bröder och systrar man lever med går knappt. Ens syskon har varit med om samma mirakel och underbara ting, och dessutom fått utstå samma förakt och hat av människorna utanför som en själv har. De okristna drar en dessutom åt fel håll och det blir därför att man sällan har lust att umgås med dem. Ingenting lockar, helt enkelt, det finns ingen anledning. "Den världen har absolut ingenting att ge till dig. Men du har någonting att ge till den!" Man har sedan länge funnit sanningen och meningen med sitt liv. Himlen väntar, en tid och plats då allt kommer vara som under de bästa stunderna i livet, utom några som helst problem eller prövningar. Man längtar verkligen.

‹ ‹ ‹

kkkUnder en evangelisationskväll möter man en person som man direkt, nästan läskigt snabbt känner fungerar på samma sätt som en själv innan man blev frälst. Personen uttrycker sig ungefär likadant, har samma frågor, samma tydliga hunger efter svar. Man berättar om sitt första möte med Gud, hur underbart det var, och hur man sedan dess blivit en helt ny människa. Men hon man talar till verkar ha svårt att lyssna och ta till sig av vad man säger, trots glädjen man utstrålar.

kkkÄr människan man talar med inte desperat på något sätt, som efter mat, vänner eller en social samhörighet, finns det ju tyvärr inte mycket till anledning. Man är själv långt ifrån öppensinnad då hela ens liv kretsar kring den kristna identitet man har inom församlingen, något man självfallet drar sig för att börja grubbla kring - att börja om från noll är ingenting man vill vara med om. Omöjligt kan man därför ligga på samma nivå som den man pratar med. Istället predikar man självsäkert och på ett överlägset sätt om att människan ska göra något man själv inte ens skulle fundera över - helt byta liv och tänkesätt eller åtminstone vara öppen för det.

kkkDen kristne predikar dessutom om människans lika värde och kärlekens budskap, men känner själv inte någon okristen människa längre. "Världen", som trosrörelsekristna oftast kallar det syndiga levernet utanför, är en plats de inte längre förstår och istället, omedvetet eller starkt protesterande, föraktar, ser ner på. "Världens människor" - det andra laget - är för omedvetna eller blinda för att finna den sanning den kristne har funnit - varför är den annars inte frälst? Varför hatas de kristna om det inte är för att de okristna innerst inne vet att de kristna har rätt?

kkkEnligt mig är det här högmod så det skriker om det. Något lika värde känns det i alla fall inte som. Att sedan kunna göra en sådan sak som att längta efter domedagen, vilket jag hört många kristna göra, kanske framförallt de mest ogillade/utsatta Jehovas Vittnena, tar förstapriset. Medan man själv sitter och käkar gratisfrukt i himlen får de medmänniskor man påstår sig älska brinna i all oändlighet, befinna sig på en plats många kristna menar vara helt utan någonting gott överhuvudtaget. Ett bättre exempel på att man har förlorat människokärleken och hamnat i vad jag anser min historia ovan beskriver - självkärlek - går inte att hitta. Jag kan inte tro att människan som längtar efter domedagen någonsin har tagit emot Gud på det underbara sättet som beskrevs i ingressen, utan bara en ny form av äkta egoism, troligen som ett försök till substitut för en inre osäkerhet [«] som söker bekräftelse.

kkkKärlekens budskap går, enligt mig, förlorat genom det avstånd man tar "världen" som frälst inom trosrörelsen. Att försöka leva "på en högre nivå" än dem tycker jag är bra, vad jag däremot ställer mig starkt frågande till är formandet av ett nytt, tryggt samhälle man inte tvingas ifrågasätta eftersom det är så pass komplett. Man pluggar där, jobbar där, lyssnar på den musik som är accepterad - följer mallen [«] helt enkelt - och går sedan och ställer sig och proklamerar kärlek på stan iklädd sin andliga rustning tillsammans med sina syskon. "Jesus dog på korset för dig! Ta bara emot Gud så kommer hela härligheten!" Vem fattar sådant? Vem fattar ens vad det menas innebära? Och vem lockas av kärlekens budskap inom en församling när melodin i den kanske första lovsången den okristne kommer i kontakt med - om den har riktigt otur - går "blod och eld, vi åkallar blod och eld" eller något annat för den oinsatte oförståeligt?

"Du skall älska din nästa som dig själv." [†]

kkkSom dig själv. Som en människa av ditt slag. Mer exakt vad det innebär är såklart knepigt, men att se henne som en annan typ av människa tror jag i alla fall är fel. Att försöka förstå henne [†] och inte döma henne [†] tror jag är det viktigaste. Visa respekt, behandla henne som man själv vill bli behandlad [†]. Att försöka se hennes bra och dåliga sidor liksom man ser ens egna, och därmed förstå att vi alla har en roll att axla, vare sig den verkar viktig eller inte utåt sett. Vi är alla syskon, alla skapade efter Guds avbild. Och vi är alla älskade av honom.

kkkTror man på Gud, ber till honom och lever med honom [†] så ska dessutom kärleken finnas inom en [†], och då behöver man inte en kyrka eller en pastor som bestämmer hur man ska leva [†]. Frälsningens kraft bör vara stark nog.

‹ ‹ ‹

@

- - Texten skriven 030416, senast uppdaterad 031017.
- - Tryck här för en utskriftsvänlig version.
- - © N. M. Erlingmark. Bild av Timo Harju.