kkkVad får mig att stiga upp på morgonen? Vad driver mig; är min motor? Hur kom jag fram till vilka människor, sysslor eller annat jag valt att älska? Vilken sorts människa vill jag bli?

kkk"Alla är vi olika" sägs det, mer eller mindre såklart. Motviljan att placera människor i fack till trots så finns det, tycker jag, människor man kan skilja från varandra. Det finns sådana som verkar trivas så länge de accepteras, och det finns sådana som hela tiden ger intrycket av att behöva vara bäst. Det finns människor som verkar fundera kring det mesta och ha bra koll på livets backspegel, och det finns människor som ger intrycket av att bara köra på utan att tänka allt för mycket. Vissa verkar minnas mindre än andra, vissa verkar bryr sig mer än andra, vissa av oss verkar nöja oss med mindre än andra. Sen så har ju alla kommit dit av olika anledningar, till synes lättförklarliga eller inte, men de är ju ändock där.

kkkDå det gäller hur man vill vara - eller bli - så verkar det som om de flesta inte vill efterlikna sina föräldrar; dottern vill då främst inte bli som sin mamma, sonen inte som sin pappa. Hur bra föräldrar eller underbara människor de än må vara så lär de ha vissa karaktärsdrag man inte vill veta av hos sin egen person, eller gjort vissa misstag man själv vill undvika. Produkten av det verkar enligt mig ofta bli att man i slutändan blir just som sina föräldrar/sin förälder, fast i mer extrema drag. En hetsig, utåtriktad, intelligent, konstälskande kvinna kan exempelvis vara mor till en lugn, hemmakär, intelligent, konstälskande dotter, eller liknande, extremt förenklad då givetvis. Likheter förblir likheter eller formas till olikheter på grund av miljön.

kkkEn tanke - som snart tar oss till poängen - jag verkligen gillade i den annars ganska dåliga filmen 'Serendipity' [»], 'Om ödet får bestämma' på svenska, var när huvudpersonen, vars yrke bestod av att skriva dödsannonser i tidningen, berättade att de antika grekerna struntade i alla ceremonier och istället bara ställde en enda fråga när en man dog: "Hade han passion?" Inte det mest underbara sättet att bli dömd eller ihågkommen efter, men likväl intressant. Passion...

kkkEfter funderingar lutade det åt att jag ansåg mig finna just två typer där med; helt enkelt de med passion och de utan. Nu är det väl aldrig så enkelt - mellanting tycker jag finns jämt - men i stort så verkar mänskligheten vara indelad i två grupper där. Om du som läsare försöker så får du troligen enkelt upp en bild av en människa du anser sakna passion, en gnista, kärlek till icke-fysiska saker och ting som inte måste ha en direkt anknytning till henne, likväl som en människa som har just det. En som har det lätt att älska och en som finner det svårare.

kkkNu har jag inte planerat att göra denna text till en djupdykning i olika sorters varför och teorier kring vad som får en att bli som man blir - sådant finns att läsa på andra ställen - utan faktiskt bara komma in på en liten fundering jag själv har haft under ett par år.

kkkJag anser mig vara en passionerad människa. De som känner mig håller med stor säkerhet med mig. Som ett typiskt - eller kanske det mest extrema - exemplet har jag några gånger svarat min vän, som frågat om jag hellre ser att det holländska fotbollslaget, mina favoriter, vinner VM-guld än att själv få tiotusen spänn, att jag tveklöst väljer alternativ Holland. Nu är det ju såklart relativt och i behov av att jag själv inte känner att jag måste få tag i pengar, men som princip - när de har likvärdigt utgångsläge - är det inte världens svåraste val för mig. Inte heller tvekar jag nämnvärt över att offra sömntid för att kunna följa Carlos Moya [s] eller något annat jag verkligen gillar eller bryr mig om. Sen handlar ju att ha passion givetvis om mycket annat; i vad man gör, vad man drömmer om, i hur man behandlar saker, hur man älskar sina vänner, sin familj eller sin käraste, och så vidare.

kkkSådana människor tror jag, medvetet eller omedvetet, strävar efter att utvecklas till en sorts person de själva har saknat i livet, eller av ett eller annat skäl tycker behövs. Har man passion för något vill man dess bästa (eller sämsta, i och för sig, men det glömmer vi just nu), vilket alltså betyder att den som älskar livet - då inte bara menat sitt eget liv - vill göra världen till en bättre plats. Man vill förändra. Det ligger i ens natur att skapa, att söka, att försöka förstå, och att hjälpa andra med samma sak, självklart även för egen vinning. Man drivs av passionen, vill helst inte eller i vissa fall hatar att göra saker man inte bryr sig om. Drömmen, utopin, vore att kunna göra allt helhjärtat. Personligen önskar jag att jag kunde leva flera liv - eller såklart bli vampyr och leva en evighet på jorden - så jag fick chansen att helhjärtat, i tur och ordning, satsa på - inte nödvändigtvis lyckas med - allt jag älskar: att bli filmregissör, fotbolls- eller tennisproffs, konstnär, författare, med mera; det finns mycket jag skulle vilja pröva på, vissa saker av ren passion och andra av nyfikenhet. Att vara amerikansk president vore också kul. Ämnesinriktad forskare på något vis. Fanns en undo- eller retry-knapp lockar yrkesmördare, politiker och andra yrken som annars säger emot - lärorikt vore det hur som helst. En hel del vore man självklart kass på och skulle misslyckas totalt med, japp. Men ändå.

kkkNär en person inom denna kategori lever ett liv där de själva inte känner att de gör nytta i den mån de borde, tror jag att ett tomt hål växer inom dem. Man kan vara hur lycklig som helst annars men det finns där, i många fall osynligt, och tär på en, ovidkommande om vad omgivningen tänker och tycker om ens liv. Ringen andra ser över ens huvud kan i värsta fall för en själv kännas som en boja som håller en tillbaka. Man önskar att man kunde få vara osynlig ibland; drömmer om en värld där människan inte misstänkte en i allt.

kkkI ett bra tag har jag känt just den där tomheten. Inte bojan, inte det att jag bara göra nytta för mig själv och inte betyder något för andra, däremot känslan att jag inte riktigt är på rätt plats och gör rätt sak. Jag används fel.

kkkUnder en vecka varje sommar är det "Europakonferens" i Uppsala där jag bor, anordnad av Livets Ord. Varje år får det mitt hål att börja skrika. Det finns mängder av skäl till det, av vilka majoriteten självklart bottnar i mina år och erfarenheter inom församlingen [«], och allt nytt i samband med LO jag dagligen kommer i kontakt med. Människor som har tagit stryk då framförallt. Hur som helst så finns det mycket jag tror och tycker sköts fel, människor som från min synvinkel verkar ha tappats bort [«], däribland gamla vänner, och liknande som jag önskar att jag kunde bidra till att förändra till något bättre. Och det tär på mig att jag bara sitter här.

kkkMåndagskvällens möte var jag den enda i mitt gäng som skippade. Istället satt jag hemma helt själv - något oerhört ovanligt för min del. Vare sig jag ville eller inte så kunde jag inte göra annat än att grubbla kring allt. Jag tänkte på min lillebror som var där nere och hatade hela grejen, beskyllde dem för att vara dumma i huvudet och fick lika mycket förakt tillbaka. Som bad om hjälp på ett sätt som fick dem att hellre hjälpa någon annan. Jag tänkte på de jämnåriga med mig som jag hade hört prata ner honom och som höll sig undan honom för att inte svärta sitt eget rykte bland de sina. Som ville prisa Gud ifred.

kkkHålet var enormt. Jag kände mig ensam, meningslös, missförstådd, maktlös, dock inte alls utan hopp. Men för tillfället var allt piss. I brist på annat bestämde jag mig för att se 'Unbreakable' [»] som då gick på TV1000, för andra gången i mitt liv. Jag levde mig in. Efter ungefär en halvtimme förklarar Willis karaktär hur han fick hopp av en lapp som han trodde kunde hjälpa honom att besvara frågan om varför han alltid vaknade upp med en sorts sorg, tomhet. Halvtimmen senare säger Jacksons figur, som tidigare gav honom lappen, att han tror att "känslan av sorg på morgonen du beskrev, jag tror jag vet vad det beror på. Kanske gör du inte vad du är ämnad att göra." Nog för att jag inte har övernaturliga gåvor som huvudrollen i filmen har, men passande var det. Och regissören M. Night Shyamalans berättarstil passar mig perfekt.

kkkKänslan satt kvar under de kommande dagarna. Jag bad mycket. Bilder kom upp inom mig som jag hade svårt att förstå, andra som jag helst inte ville se, nästan skrattade åt. Det var inte jag, absolut inte vad jag ville göra. Men de fortsatte komma. Och jag vande mig mer och mer.

kkkTvå dagar senare befann jag mig i en tillfällig situation då hålet i det närmaste hade försvunnit, åtminstone krympt rejält. Även utomstående stärkte min känsla genom oframkallad uppmuntran och jag kände en typ av stillhet jag inte varit med om på många år. Kanske hade jag funnit mitt kall.

kkkDen natten satt jag ensam med min mamma, en halvtimme innan jag skulle cykla iväg till den bostad där jag just nu sitter. En liten stund in i samtalet berättade hon, på ett ovanligt lugnt och genomtänkt sätt, att hon, även om jag inte skulle tycka om att höra det, fått upp bilder av mig i precis samma från början logiskt otänkbara tema som jag själv hade fått upp dagarna innan. Jag kunde bara le. Typiskt henne, och typiskt livets ironi.

@

- - Texten skriven 030804, senast uppdaterad 031017.
- - Tryck här för en utskriftsvänlig version.
- - © N. M. Erlingmark. Bild av Timo Harju.