kkkNär ett barn eller en ungdom, motvilligt eller av egen vilja, placeras i en kristen värld under en längre tid finns det vad jag vet ingen risk att personen förblir densamma. Mängder av exempel har jag sett under mina relativt få år i livet, där slutresultaten varierat i hög grad; från barn eller ungdomar som sedan stannade kvar, byggde familj och numera inte umgås med okristna och helst inte ser på tv, till gamla vänner som inte klarade omställningen som kom och därför föll djupt i droger, alla möjliga former av tyngre identitetssökande och även självmord. Dock slutade det självklart inte illa för alla - absolut inte. Lämnar vi hur som helst sättet det har påverkat mig på utanför så har det likväl påverkat mig - självklart.

kkkSyftet med denna text är att försöka beskriva ungefär hur jag uppfattade saker och ting i den kristna friskola jag växte upp i. Jag beskriver hur jag personligen upplevde min omgivning, på skolan och utanför, och vilka tankar det senare ledde till, något jag hoppas kan få andra i liknande situation att känna igen sig i. Samtidigt önskar jag kunna ge den mer utomstående läsaren en bättre inblick i en annan sorts skolgång jag anser för få har försökt dela med sig av erfarenheterna från.

kkkHur det var på min tid är inte detsamma som hur det är idag [«]. Däremot tror jag att det finns många likheter, kanske särskilt när det gäller de tankeproblem man ställs inför. Nu i efterhand är jag dock personligen glad över att ha gått igenom dem - allt annat än bitter - men känner desto fler som inte anser sig vara lika lyckligt lottade som jag.

kkkAtt skriva en text som denna höjer många ögonbryn, ger folk funderingar om vilka lömska motiv man har. Jag har personligen erfarenhet av hur svartvitt jag såg saker och ting, om hur jag visste att allting antingen kom från Jesus eller från Satan. Sådant skrämmer en givetvis. Självklart vill jag inte att någon ska uppfatta denna text som en attack eller mig som en mörkrets hantlangare, särskilt inte när jag så pass starkt tycker mig ha känt Guds välsignelse över arbetet. Men är det vad du vill göra så lär det bli ganska enkelt. Det enda råd jag kan ge, min enda önskan, är att du försöker läsa med ett öppet sinne.

‹ ‹ ‹

kkkJag var sju år och hade gått nästan halva ettan i Göteborg när mina föräldrar flyttade till Uppsala för att gå på Livets Ords bibelskola. Givetvis placerades jag i Livets Ords Kristna Skola, LOKS. Bland de då cirka 250 eleverna var det till en början ingen större skillnad för ett barn som mig - jag minns att jag tyckte att klassen var oerhört mycket lugnare än den tidigare och att jag själv hade roligare på rasterna. Jag var extremt aktiv och ville helst spela fotboll eller släppa ut all energi på liknande sätt, om jag så var tvungen att slå folk för att lyckas. Läsa kunde jag redan innan skolan och lektionerna var tråkiga.

kkkFöddes man in, vilket man ju kan kalla det när man inte väljer själv, fick man automatiskt ett påtvingat ansvar att bära: antingen så var man kristen eller så var man avfälling. Vad det innebar att vara avfälling visste vi snart allihop: ett helvete både i jordelivet och i det därefter. Som liten skrämdes man givetvis av det, men personligen brydde jag mig inte nämnvärt; jag hade nämligen hittat lösningen vid namn "förlåtelse" när det gällde livet efter döden - man kunde säga förlåt på dödsbädden tänkte jag - och det jag levde just nu kändes aldrig så som vissa av lärarna beskrev det. Inte var man särskilt bra på att lyssna heller. Man var ju dessutom ung och hade annat att tänka på.

kkkDet blev hur som helst en tuff balansgång, den att ses som kristen eller inte. De flesta av tjejerna samlade statuspoäng genom att aktivt sjunga och be under den dagliga morgonbönen, medan de duktigaste killarna var noga med att lyda, sköta sig på rasterna, kunna veckans bibelord och ha ordning i bänken, i och för sig saker även tjejerna i regel var bäst på. Var man listig och fräck kunde man låtsas läsa Bibeln mer, eller för att få det mer intressant göra som en klasskamrat och på typiskt filmmanér sticka in en annan typ av liten tidning i Bibeln och läsa den utan att det märktes. Sakta men säkert förstod man även vilka ytterligare saker som var bra att göra eller tycka för att bli omtyckt av vår fröken; ha en stark kärlek till Israel, skriva uppsatser om människor som blev helade eller frälsta, ha föredrag om Raoul Wallenberg, etc. Eller så lade man mindre vikt vid frökens gillande och skrev om fotboll istället.

kkkÄven om det må låta som om man falskt anpassade sig efter den ovannämnda rollen så tycker jag inte att det är rättvist beskrivet. Som barn anpassar man sig ju alltid, söker en roll efter de bestämda riktlinjerna man uppfattar ha satts upp. Precis så fungerade vi också. Vi fick däremot, till skillnad från elever på kommunala skolor, tidigt betyg - även i ordning och uppförande. Pastorsbarnen och de andra "högre ställda barnen" - de med mer aktiva föräldrar inom församlingen - var oftast de i topp.

kkkSnabbt blev balansgången ett svårt problem för mig och flera av mina vänner, främst eftersom föräldrarna inte ständigt ville höra klagomål från lärarna. Att ligga precis i mitten, det vill säga varken vara den som bad och läste Bibeln all vaken tid eller den som sa könsord till läraren (vilket självklart aldrig förekom), gick verkligen inte - åtminstone lyckades jag själv aldrig med det. Istället försökte man så gott man kunde utan att kompromissa bort för många av sina egna intressen, hamnade vanligtvis någonstans i mitten och pendlade sedan konsekvent mellan bra och dålig. Vissa perioder gick man och entusiastiskt vittnade för de andra barnen, andra - mer vanliga för min del - gjorde man vad som själv föll en in. Ibland läste jag mina förbjudna Bamsetidningar och älskade dem, ibland var jag så kristen att jag avskydde dem.

kkkEftersom man bestämt tyckte sig se falskheten hos alla de som var som helgon när fröken var där och i en del fall helt tvärtom annars, främst då vissa av tjejerna, såg man heller ingen rollmodell för vad som var bra att vara. Den grupp som fick mest beröm var ju dock just de tjejerna, vilket enligt mig därför uppfattades som att i slutändan vara det rätta. Även om de var annorlunda när fröken inte såg dem så hade de ett kristet hjärta. Det gick ju däremot inte riktigt ihop med vad som predikades, allra sämst med den så ofta repeterade bibelversen [†] om att man inte skulle vara ögontjänare. Vi skulle dessutom vara ordets görare och inte bara dess hörare [†]. Man blev förvirrad. Jag började ställa mycket frågor, av vilka det är många jag idag fortfarande minns de dåliga svaren på (lärarna hade det dock oerhört tufft - inget snack om det).

kkkInom kort var jag ett problembarn som själv var lycklig. Efter tvåan minns jag att vi alla satt i klassrummet för att säga adjö, då fröken med sitt stränga, läskiga - det ord som faktiskt beskriver det bäst - ansikte berättade att två av oss kanske inte skulle få gå kvar nästa år. Skolan skulle bli strängare mot elever som inte var kristna och de fick därför förmodligen inte plats längre eftersom så många andra frälsta barn redan stod i kö för att få komma in. Alla kristna ville sätta sina barn på LOKS. Fröken avslutade med att nämna mig och en annan kille, numera känd som drogmissbrukare, vid namn och sa sedan tack för i år. Jag kan inte påstå att jag blev ledsen eller kände mig påhoppad vid det tillfället - jag kände det redan på mig så ogillad jag var och så mycket skäll jag fick av läraren. Dessutom hade jag under en period haft en liten hästsvans i mitt annars kortklippta hår, av fröken sedd som "djävulsk", vilket det blev tjafs om och jag tvingades klippa bort för att enligt fröken få gå kvar. Bland klasskompisarna hade jag dock inga problem.

kkkVi var bägge kvar året därpå, trots att vi båda två bett våra föräldrar om att få sluta, något som så gott som inga elever gjorde så länge det inte gällde flytt till annan ort. Att sätta sitt barn i en kommunal skola sågs nog som ett högsta sortens förräderi. För min del var min pappa strängt emot det medan mamma, som tyckte att mycket var överdrivet, försökte diskutera fram en lösning - inte oväntat utan resultat.

kkkTrean blev perioden med mest förvirring, tiden då man inte kände sig själv överhuvudtaget. Man var under hårt tryck, pressad. Undervisningen intensifierades på nästan alla plan och man matades med information, precis som vilken annan svensk skolelev som helst. Jag ställde frågor, funderade och ställde nya frågor. Många frågor fick man dock inte ställa - jag lärde mig vilka. Skolan var dessutom under stark press utifrån vilket smittade av sig på oss elever. Vi började fråga mer om varför vi var så illa omtyckta, varför folk kunde hata oss, och tog upp specifika problem vi hade varit med om; när folk hade sagt fula saker åt oss på stan, på tv eller i tidningarna, exempelvis. Personligen var jag mobbad i mitt profana - okristna - fotbollslag utan att förstå varför jag var värd att bli behandlad så, varav en starkare motvilja att gå kvar växte inom mig. Att få sluta vore guld och gröna fotbollsplaner, typ.

kkkLärarna fick det självklart knepigt att förklara allt detta för oss. Min egen klassföreståndare var dock en säker sådan som verkade tycka sig ha alla svar, och i och med den självsäkerhet hon uppvisade lyssnade jag på henne. Så att jag verkligen förstod förklarade hon ungefär att "världens människor vet att de har vänt Gud ryggen, att de gör fel - därför har de så mycket hat inom sig. De vet att de ska till helvetet. De festar och de super och de är kriminella - det gör de i världen." Man lärde sig också att världen var full av "tomhet och åter tomhet" - utan förklaring svåra ord för oss som var så unga - att den okristne som kallade sig lycklig egentligen grät sig till sömns och att den profane människans enda mål i livet var att upphöja sig själv och inte Gud. Ingen av oss ville bli en sådan.

kkkJag fick det till, självfallet mycket på grund av min frökens inverkan, att det var en sorts avundsjuka världens barn kände och kunde därför känna mig trygg, förstå att det inte var just mig som person de hatade så mycket. "Världen" blev för mig snabbt associerad till en bild av en full, stapplande man i jeans, med öppen jacka och en brun, stor flaska sprit i handen. Varför just i den klädseln vet jag inte riktigt.

kkkI och med pressen utifrån fick vi i skolan lära oss, något vi själva givetvis ville, hur man skulle bete sig och svara i alla de svåra situationer som naturligt uppstod [m]. När det gällde vänner skulle man helst försöka prata om allt bra istället; vittna om himlen, de skatter vi där kommer få, hur fantastiskt och gott allting kommer att vara, berätta om hur god Gud var som sände sin son till oss, de mirakler man sett, och så vidare. Att hålla sig borta från dessa svåra situationer blev naturligtvis bekvämt, en enkel utväg för vissa.

kkkEftersom världens människor var blinda för sanningen undervisades vi också i - ännu ett sådant ämne då vi alla var oerhört nyfikna - vad man kunde berätta och inte. Vi visste ju alla att lögn var fel, men också att vi kristna fick "ljuga" om frågorna blev för offensiva. Det var ju ett krig [†] som pågick, med oss som klar minoritet, och i krig kan man inte sprida vilken information som helst - då dödar motståndaren en genast. Och att Djävulen var listig visste vi. Han ville endast stjäla, slakta och förgöra oss [†]. För att klara oss mot djävulens attacker bar vi vår andliga rustning [†] när vi var ute i världen, ett budskap vi också ofta sjöng om.

kkkMycket som hände på skolan och i församlingen var ju dessutom för svårt för en avfälling att förstå, varför man var tvungen att förmedla en mer lättförståelig bild. Man kunde ju exempelvis inte förklara för en okristen att Satan styrde världen och att sprit, film, musik och nästan allting den avfällige älskade var djävulskt. Ej heller kunde man i detalj gå in på vad vi gjorde på morgonsamlingarna eller mötena, då tungotal och annat bara möttes av förakt. Svarade man att vi band djävulen genom andlig krigföring tyckte de ju att man var dum i hjärnan - vem av oss tjänade på det? De hatade oss kristna ännu mer, chansen för dem att gå förlorade ökade och vi elever löpte större risk att inte få skolbidrag. Det var dock aldrig "lögn" att inte berätta sanningen för en okristen. Personligen tyckte jag att det hela var ganska lätt att förstå och jag kände mig såklart nöjd över att vara lite högre stående - vi var ju alla hjältar egentligen - och hade därför inga problem att anpassa mig efter normen.

kkkSvårare blev det dock av att lärarna gav vad jag tolkade som olika sorters svar på våra frågor - vissa kunde till och med framställa världens människor som sympatiska. Ibland var det nästan mer synd om dem än om oss; vi som hade funnit sanningen och de som led i livet och sedan skulle få brinna även efter plågan här. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro, vem jag skulle lyssna på. Det blev för stort, krångligt och jag slutade sakta att bry mig. Istället fokuserade jag mig på de okristna i min egen ålder som jag kände. Det var oerhört många, med stor säkerhet flest av barnen i min kristna klass, vilka gav mig en annan bild. Flera av mina bästa vänner var okristna - något som mestadels sågs snett på i klassen - som jag ofta vittnade och varje kväll bad för, många gånger i min mammas klädgarderob jag hade gjort om till bönekammare. Min högsta vilja var ju att de skulle bli frälsta. Vi hade bönemöten, tog upp önskningar vi sedan bad om, jag lärde dem att be i tungor och genom det kriga i anden för att binda djävulen på samma sätt som i skolan, predikade vad som var rätt och fel och försökte hela tiden vara så mycket till hjälp som möjligt. Jag till och med tydde deras drömmar - och med mycket bra resultat.

kkkEfter ett tag hade alla mina närmaste vänner tagit emot Gud, en efter en, den ene mer motvilligt än den andre. Vissa var fascinerade, till och med mer än jag, medan andra - tror jag nu - mer gav med sig och låtsades av vänskapliga skäl. Jag var viljestark, envis och manipulativ.

kkkVad jag dock då aldrig hade räknat med var den tumult som följde. Föräldrarna, särskilt de som var muslimer, blev i två fall rasande och jag förbjöds att umgås med deras barn. Även om jag var artig och ovanligt bra på att prata med föräldrar på den tiden så var jag på samma gång mardrömsvännen för deras barn i och med att jag så gärna ville hitta på bus och liknande. Och inte så oskyldiga saker heller.

kkkMin då bäste vän var mig i alla fall trogen. Trots att hans pappa slog honom med bälte så fortsatte han att rymma hemifrån för att umgås med mig och de andra. Vi blev till och med jagade en gång, i vad som för mig då kändes som flera timmar, innan vi slutligen lyckades gömma oss i skogen - det glömmer jag aldrig. Hela tiden kunde jag dock förklara för och därmed lugna honom om varför han blev så förföljd på grund av sin nya tro - jag visste ju själv. Flera andra vänner slogs också "den goda kampen" [†] mot deras föräldrar. Allt det här om hur världens människor fungerade som jag hade lärt mig i skolan - det jag trodde på angående tomheten och det eviga lidandet för att de vägrade att förstå sanningen [†] - var dock en hemlighet bland oss "riktiga kristna", nyfrälsta i det borträknade, och följaktligen ingenting jag i denna ålder tog upp med någon av mina nyfrälsta eller okristna vänner. Jag minns att jag en gång obekvämt började berätta sanningen för min bästis, men att jag snabbt fick oerhört dåligt samvete och pratade bort alltihop.

kkkVad som gjorde trean till en så svårförståelig period var den nya grad av falskhet man tyckte sig se växa fram inom klassen. Under morgonmötena, som stundtals, sällan, höll på fram till lunch hade klassen, som nämnt tidigare, börjat tala i tungor, be i anden, det vill säga rabbla oförståeliga saker som man genom Den Helige Ande kände passande. För att kunna göra det var man tvungen att bli andedöpt, något som alla blev. Min gamle vän som efter tvåan hotades med att bli utkastad var den siste att "ge med sig" och ta emot Den Helige Ande, för något annat än tvång kan man inte kalla det - han var så mobbad av fröken att man knappt vågade visa sig ihop med honom. När han inte var där kunde hon hatiskt stå och inför klassen förklara att problemen berodde på familjen, att den frånskiljda pappan inte var frälst, att de var fattiga, och påminde oss om hur vår klasskamrat skulle få leva livet som avfälling. Ibland bad vi för dem.

kkkNär vi bad i klassen var rollen fri till den som ville leda bönen när inte vår fröken gjorde det. Oftast var det någon av tjejerna, pastorsbarnen eller de mer duktiga - föga oväntat - som tog det ansvaret. Inte många gånger gillade man deras bön, och då särskilt inte (de evigheters långa) partierna som upphöjde fröken. Vanliga böneämnen var annars om välgång, att världen skulle bli frälst, att Gud skulle ta hand om Ulf och Birgitta, om erkännande av skolverket, att Raoul Wallenberg skulle sättas fri, om fred och välsignelse över Israel, mot djävulens snaror och lömska knep - bland annat mot mannen vi alla avskydde, Göran Persson - och för helande och andra böneämnen inom gruppen, familjerna, församlingen eller personliga intressen, såsom mina vänner då exempelvis. Vi fick ofta bönesvar och delade dem då med klassen.

kkkDå vi lovprisade och bad riktigt "starkt", lyckades rensa rummet på onda andar och få Gud att trivas där, började fröken alltid skratta i anden. Hon kunde ibland skratta så hon låg på golvet - i timmar. Frökens kelgris passade då - såklart - på att lägga sig bredvid henne, full i skratt hon med, och det hände faktiskt, vid några få tillfällen, att hela klassen skrattade. Många gånger drogs man med och kände Guds närvaro i rummet; en stark, helande kraft som gav mig en djup kärlek till mina klasskamrater och stundtals även till fröken. Efter sådana stunder kunde man gå hem och sätta sig i bönekammaren och fortsätta bönen i timmar - det kändes enormt skönt att göra. Man var salig, och Den Helige Ande pratade till en. Jag minns särskilt en gång i trean då jag var övertygad om att han på ett övernaturligt sätt hjälpte mig. Ville han sända mig ut på missionsfältet - en populär sång det med, om att vara ”villig” - så var jag definitivt redo. Packat och klart inom en timme, precis som bestämt.

kkkFalskheten tyckte man sig hur som helst känna av allra främst hos klassföreståndaren, som egentligen aldrig var glad borträknat stunderna ovan. Hon verkade arg och bitter över mycket och kunde vara riktigt elak och ful i mun mot de elever hon ogillade, såsom killen ovan. Lärarna, inte minst min egen fröken då, predikade dessutom om felet i ögontjäneri - ett som nämnt oerhört vanligt förekommande tema i undervisningen - medan hon själv handlade på ett sätt som gjorde att jag och flera med mig inte fick det att gå ihop. Man förstod ännu mindre vad som var rätt och vad som var fel.

kkkTrots det var man mer än övertygad om att vi hade rätt i vår tro, vilket för mig personligen också innebar att jag tyckte att världen var bra dum i huvudet som inte kunde fatta detsamma. Vi såg mirakler, vi kände Guds närvaro, vi kunde själva prata med Gud och få bönesvar - världens människor bara söp och ville ha roligt utan att lyckas. Vilken sorglig cirkel. Och ändå tyckte de att det var vi som var hjärndöda. Jag blev väldigt arg på sådana människor och försökte allt som oftast prata vett i dem när tillfälle fanns. Känslomässigt var det ju dock en berg- och dalbanegång inom mig.

kkkVi fick också sättas på prov när skolverket kom och inspekterade oss i skolan. De gånger jag var med om det förberedde vi oss genom att öva en lektion dagen innan för att sedan ha samma lektion igen när de senare var på plats. Det funkade bäst för alla - vi sågs som lydiga och duktiga av skolverket och vi själva kunde känna oss trygga under provets gång. Misslyckades vi visste vi att skolan skulle läggas ner och något sådant vågade självklart ingen riskera, inte ens den mest bråkiga av elever. Vår fröken höll ett långt tal om det och jag blev personligen varnad - och rädd var jag.

‹ ‹ ‹

kkkAtt börja i mellanstadiet var som att börja i en ny skola för de flesta av oss. Själv kände jag mig som en ny människa inombords. Lättad, fri, med chans att vila ut och se mig omkring. I grund och botten var det ändå bara en sak som skiljde sig: klassföreståndaren. Lågstadie- och mellanstadieläraren var som natt och dag - jag kunde nog inte se en enda likhet mellan dem. Skillnaden var nog bra mycket större än natt och dag. Vår nya fröken var vänlig, glad, gick att skämta inför, verkade tycka om sitt jobb och att berömma oss, även en sådan som mig. Hon utstrålade ett lugn, en kärlek. Hennes inställning till livet var helt annorlunda och följaktligen också vad hon predikade. Hade hon inte varit ens fröken kunde man till och med prata med henne, samtala, vilket knappast gick med den tidigare. Min ständiga strävan efter att vara cool till trots så vågade jag det ibland.

kkkMellanstadietiden blev ett sökande; ett formande utifrån den grund som redan hade skapats. Fröken var inte längre den som styrde predikan utan hade nu ersatts av andra som var anställda mer specifikt för det. Man började tänka på och fundera kring helt andra saker. Bland eleverna blev det dessutom, liksom på kommunala skolor gissar jag, nya maktkamper och en annan sorts mer intensiv strävan efter bekräftelse i gruppen. Ens medmänniskor blev dessutom mer intressanta, man ville förstå dem på ett annat sätt, och det blev därför fler snäppet djupare samtal som i sin tur ledde till en lite bättre självinsikt.

kkkFörst i denna ålder började "världen" intressera en. Personligen hade jag insett att det fanns mängder av lockelser jag efter ett tag inte kunde vara utan. Några år tidigare hade jag börjat spela data- och tv-spel hos mina polare, hela tiden med ett tyngt samvete men det till trots utan förmågan att sluta. Efter att ha övertalat mina föräldrar att jag "ändå bara kommer spela sportspel och sånt" fick jag ett eget Nintendo i julklapp, som jag vid denna tidpunkt i livet börjat spela sådant mina föräldrar förbjöd på. Stundtals mådde jag skitdåligt av det men jag kunde helt enkelt inte ge upp - det var alldeles för kul och alla mina bästa vänner gjorde samma sak. Att få stryk och olika sorters straff var det oftast värt tyckte man. Men det fanns moraliska gränser. Jag kunde till exempel sitta och ha roligt med spel som 'Double Dragon II' - ett strängt förbjudet spel hemma eftersom jag och mina bröder gärna kickade varann i skallen efteråt - men kunde inte för mitt liv förstå hur en kristen bekant till mig som nu hade blivit avfälling kunde spela ett spel som 'Devil's World'. Han var verkligen förlorad, en sådan som nu skulle känna evig tomhet, gråta sig till sömns och hata mig. Sen att 'Devil's World' var ett pusselspel med en opassande titel gjorde ingen skillnad.

kkkI skolan var generellt sett allt förbjudet inom film, musik och spel. Undantag som var okej fanns, men de var oerhört få på min tid. En film som 'E.T.' var exempelvis förbjuden, varför jag som nyfiken/rebell såklart ville se den trots ett extremt dåligt samvete. Jag minns hur splittrad jag kände mig efteråt, hur jag under hela filmens gång satt och försökte och i många fall lyckades se allt ont i den, och hur konfunderad jag var när mamman i huset jag tittade hos påpekade att "visst var den fin?" samtidigt som hon uppenbart var rörd. Själv visste jag ju att det var en ond film, hade ont uppsåt, och pappa hade flera gånger förklarat att filmskapare som gör hemska filmer gör det för att de antingen själva har problem eller för att de jobbar åt djävulen, gör honom en tjänst. Jag visste ju i och för sig att den okristna mamman inte förstod sig på sådant.

kkkUnder lågstadietiden såg jag annars ytterst lite film, lyssnade inte på någon musik och spelade bara de spel mina föräldrar godkände. Vad som uppmuntrades att titta på var de tecknade svensköversatta bibeläventyren som fanns - Hanna-Barberas 'The Greatest Adventure' - och Livets Ords egenproducerade 'Fransosen', bland musik mest artisten 'Carman' - det coola alternativet. Själv tyckte jag att han såg läskig ut [m], påminde mig om hur otroligt rädd jag blivit av att se 'Vigo' komma ur tavlan i 'Ghostbusters II' [»] som jag hade smygkollat på hos en vän, men jag gillade musiken hyfsat. Eller så fanns det ju sådant de vuxna inom församlingen lyssnade på, det vill säga de som sjöng i Guds ära såsom Carola, Ulf Christiansson, Phil Driscoll, Steven Curtis Chapman, Miracle Music med flera - inget man själv satte på hemma men ändock hörde väldigt mycket av. Bland tv-spelen fanns vad jag minns bara 'Bible Adventures' som var helt godkänt, ett spel som därför väldigt många ägde. Själv var jag trött på att alla speltillverkare, säkert goda sådana tänkte jag, var tvungna att göra så världsliga spel, varför jag försökte skriva till speltidningarna för att de i sin tur skulle förklara för cheferna på Nintendo, Konami och Sega att vi kristna också vill kunna spela de bästa spelen. En till kul grej är att just 'Bible Adventures' många gånger nu i efterhand pekats ut som det sämsta någonsin till konsol (icke-dator). Så farligt var det inte...

kkkFörvirrad må jag ha varit, men lycklig var jag definitivt. Jag sket i tankeproblemen - de fanns egentligen inte så länge som jag undvek dem. Innerst inne visste jag att jag var annorlunda, ogillad och allt det där, men så länge ingen av mina okristna vänner, deras föräldrar eller media påminde mig om det så var jag som alla andra. Jag försökte ha kul, levde om, ville få bekräftelse, testade gränser, utövade min makt, skrattade och älskade - allt det där, fast dock givetvis från ett annat utgångsläge. Sen att jag mådde bra av att vittna för mina vänner, längtade efter barnbanden som kom i brevlådan varje månad, en natt gick sju varv runt min fåtölj [†] efter att ha sett den tecknade filmen om Josua - gjorde eller tyckte om sådant min okristne väns mamma tyckte var konstigt - struntade väl jag i. Jag var kristen, hon var okristen.

kkkMånga klasser värre blev det efter att jag lärde känna min nästa influens, en kille som fortfarande är min kanske bäste vän. Passande nog träffades vi genom att han kom och försökte sälja det bannlysta 'Double Dragon II' till mig, som bara några dagar tidigare skapat ett ganska rejält bråk - för att vara på den tiden - mellan mig och pappa. Aldrig mer fick jag spela det. Inte världens mest intressanta köp alltså, men jag hade ju hittat en till kille som hade Nintendo, något man älskade på den tiden av ständigt bytlånande.

kkkÄven om jag först tyckte att killen verkade lite löjlig, inte vad jag visste var klassad som en av de tuffa i skolan och vad jag sett hade sopiga kompisar, började jag umgås med honom, mest då på grund av spelen. När jag sedan var hemma hos honom för första gången och märkte hur han förhöll sig till sin mamma var jag... häpen. Han var min idol! Det fanns inte i min värld att man kunde vara så cool. Han sa åt henne att hålla käften - bara en sådan sak var otrolig! Han kollade på vilka filmer han ville, lyssnade på den musik han tyckte var bra och hade spel jag inte fick ha. Sa mamman ifrån sa han "håll käften". Inga bekymmer. Jag kände för revolution!

kkkSjälvklart fick jag stryk direkt. Att ge upp hade jag dock ingen tanke på - jag hade smakat sötman. Inombords försökte jag ideligen strida mot mitt samvete som sa ifrån - sådant jag nu började tycka att jag hade hjärntvättats till att känna var fel - och jag tog initiativ med flera av mina okristna polare igen som jag tappat kontakten från, genom att bland annat på nytt börja spela profan fotboll.

kkkFör första gången blev det obekvämt hemma och jag tyckte mig hela tiden känna bråket i luften. Istället var jag hemma hos min nyfunne bästis cirka 50 meter bort. Vi gjorde allt man kan tänka sig, fria från den press jag var van vid. Livet innehöll plötsligt väldigt mycket mer att göra. Det blev dessutom en ny värld i jämförelse med den gamla när det gäller film, musik och hela den biten, och givetvis sökande och test av vad livet hade att erbjuda. Det var som att ha släppts in med fribiljett på Liseberg, och endast samvetet höll oss tillbaka. Våra samtal saknade gräns, vi umgicks jämt och ständigt och blev som bröder i allt. Familjen, bestående av honom, hans lillasyster och hans mamma, blev som min andra familj. Än idag känns det så, och hans syrra blev efter ett tag också min syrra och en djupt älskad vän. Komiskt nog har jag nu i efterhand fått höra att mamman i huset gick och gömde pengar och liknande hon trodde att jag annars skulle sno, något jag definitivt inte heller på den tiden skulle göra.

‹ ‹ ‹

kkkPå skolan började man nu på allvar intressera sig för tjejer. Man fick inte pussas, ha förhållanden eller någonting sådant - "det står inte att man ska hålla på med tjejer i Bibeln" som en lärare sa - men då många av oss tonåringar numera kände oss mer fria fanns möjligheten att trotsa den regeln om man ville. Ingenting var lag längre. Det var dock väldigt få som gjorde annat än att flirta på den här tiden - allting sådant hettade till först i högstadiet. Men utseendefixerat blev det; att ha Levis eller Diesel var nästan ett måste för att inte ses ner på, och de tuffare tjejerna var också de som sminkade sig och på något vis vågade trotsa reglerna mot att inte få klä sig "utmanande". Själv var jag, min vana trogen, kär i minst en tjej åt gången och hela tiden, borträknat de äldre tjejerna, hack i häl på de utvalda. Jag vågar påstå att det var jag som drog igång konceptet inom klassen och till stor del bestämde vilka tjejer man skulle hata och vilken som uppfyllde kraven att vara kär i - om jag nu inte ville ha henne för mig själv det vill säga. Många gånger var jag väldigt ond. Rollen som initiativtagare innebar också, utöver "vanliga" bus som att kika eller till och med gå in i tjejernas omklädningsrum och liknande, att jag var den förste att dra in intresset för sex bland klasskamraterna. En av mina favoritintressen var att leka "sanning eller konka" som mina okristna vänner hade lärt mig, vilket fick mig att bli mindre poppis bland tjejerna i klassen. Jag var snuskig...

kkkEleverna sorterades socialt sett automatiskt in i färre grupper, och man såg tydligt att det började bli större skillnad bland oss. Eftersom pastor Ulfs son och någon annan mer respekterad medlem av församlingen hade börjat ha längre hår blev det - som jag såg det - framtvingat att bli hyfsat accepterat. Åtminstone var det ingen direkt synd längre. Likadant var det med mycket annat, kortspel exempelvis, vilket gjorde samhället mer uppsluppet samtidigt som man fick det än knepigare att veta vad som verkligen var rätt.

kkkResultatet av det, tror jag speciellt så här i efterhand, blev att det var svårare att hitta sin egen identitet. Man var förvirrad, dessutom rädd att förlora sin vunna position eller hamna utanför. Livets Ord-ungdomar är än idag kända för att vara väldigt utseendefixerade, något jag numera lätt kopplar till det tryck som fanns, och finns, på personen. Kristenheten är så inbakad i identiteten hos den uppväxt kristne att ifrågasättande kring tron blir som en attack mot sig själv. Ifrågasättande lärde vi oss många gånger var Djävulens försök att gillra fällor - bättre knep fanns inte än de man enskilt fick brottas med. Jag fick jämt dåligt samvete av att fråga mig något jag visste var klassat som rätt, i vissa fall fruktansvärda våndor om vilken hemsk människa jag var.

kkkKänns ifrågasättande fel, eller nyfikenhet vilket det ju enligt mig egentligen är, så blir det följaktligen också svårare att lära känna sin omvärld. Måste man hålla en viss distans till sina vänner är det svårare att på djupet lära känna dem. Frukten av det blir logiskt sett ett samhälle där utseendefixeringen är stor, kamratskapen ger intrycket av att vara oerhört stark men samtidigt ytlig, och där de flesta av utomstående anses omogna, sena i utvecklingen. När man då dessutom känner en stark begränsning i vad man får tänka, tycka eller säga [†] - tungans makt var något vi lärde oss om redan från början - avtar naturligt utvecklingen ännu mer. Gud kunde ju dessutom alltid läsa ens tankar och se ens hjärta, så gjorde man något man visste var fel fanns det jämt någon som såg det.

kkkSjälv kvävdes jag av att aldrig få känna trygghet och ett på något vis varande gott samvete i vad jag valde att tycka om eller älska. Jag saknade därför en äkta vilja till någonting annat än att få slippa må dåligt för hur jag levde. Mina enda chans var att tränga bort mitt samvete och de frågor som hela tiden kom. Att stänga av det tänkande systemet fick mig att må som bäst och temporärt slippa samvetskval.

‹ ‹ ‹

kkkNär vi hade hittat våra platser i sjuan, som då hade flyttat till nya lokaler några hundra meter bort, var det inte mycket som var detsamma i jämförelse med tidigare, särskilt då lågstadiet. LOKS var under alla år i pressat tillstånd och var tvungna till självrannsakan och anpassning efter föräldrars klagan eller samhällets och skolverkets riktlinjer, varför man ofta, kände jag, bytte strategi i förhållningen och undervisningen till oss elever. Såsom jag såg det var skolan i ett ständigt förvirrat tillstånd, med vissa undantag bland lärarna. Vår nya klassföreståndare var dock en sådan som hos mig aldrig vann några poäng - jag tyckte att hon saknade vettiga åsikter som hon tyvärr verkade ha bytt ut mot en konstant underliggande vilja att förmana och predika om vad som var fel och förkastligt. Inom kort kände jag mig som hennes minst omtyckta elev, för att uttrycka det milt.

kkkFörst nu var vi redo att i undervisningen lära oss om den så kallade evolutionsteorin, om bigbang, och även om sex och samlevnad som dock hade ett annat namn för oss - vad minns jag inte. Vår lärare inom dessa ämnen var en sådan som, enligt hur jag uppfattade det, helst ville ge oss en helhetsbild, men tyckte att det var svårt med tanke på vad vi redan hade lärt oss och vad som kanske ansågs skadligt för oss att veta, inte ingick i läroplanen så att säga. I låg- och mellanstadiet hade vi exempelvis lärt oss att jorden var ungefär 5-6000 år gammal - vi hade en tidsaxel med bibliska händelser hängande ovanför tavlan - vilket läraren nu, aningen motvilligt minns jag, påpekade inte var helt säkert. Vi lärde oss också att världen ofta, åtminstone i det sekulariserade Sverige där alla trodde sig ha alla svar, trodde på bigbang istället för skapelseberättelsen. Löjligt. Även det att människan kom från apan var något vi skrattade åt allihop, men vi fick för säkerhets skull, så vi klarade oss bättre bland världens människor, lära oss de grundläggande bevisen mot evolutionsteorin, där det mest framstående oss elever emellan var att apor ju inte blev människor idag. Jag var inte speciellt intresserad av dessa ämnen i den här åldern och brydde mig därför inte riktigt om vad jag skulle tro, utan tog in vad som sades utan att varken tycka för eller emot, bara skuffade ämnena åt sidan så gott jag kunde.

kkkDe få lektioner som handlade om sex och samlevnad var jag desto mer nyfiken på. Klassen satt ofta och småfnissade, vissa mer röda i ansiktet än andra - så farligt var det dock inte - men minst bekväm var nog ändå läraren. Många gånger upprepades det att ämnena hör äktenskapet till, att vi lärde oss detta inför framtiden och inte nuet. Även om det mesta utelämnades - egentligen lärde vi oss bara hur ett barn blev till rent teoretiskt - tyckte jag mig fortfarande se viljan av att ge oss en heltäckande bild. Bäst minns jag det när läraren obekvämt berättade att det fanns olika ställningar och olika sorters sex, till exempel oralsex, men att det inte fanns några direkta riktlinjer där, att han inte visste vad som var rätt eller fel ur kristen synvinkel. Man skulle helt enkelt känna sig fram - vad några tyckte om kanske andra ogillade. Det där var verkligen någonting nytt att höra minns jag. Att han var noggrann med vad som lämnades utanför är något jag nu i efterhand tror var bra för hans egen skull, kanske särskilt med tanke på hur det gick för Per Kornhall, läraren som, enligt honom själv, fick sparken då han, utöver att vara kritisk mot Ulf Ekman, i sin undervisning var alltför vänlig mot evolutionsläran. Kornhall-händelsen är dock en historia i sig jag inte gärna vill gå in på - hur jag har uppfattat det en mycket orättvist förmedlad sådan - men att vara för frispråkig har hur som helst aldrig varit enkelt inom Livets Ords väggar.

kkkÖverlag blev högstadiet en tid då man gavs en större individuell frihet utåt sett. Stränga regler, såsom att inte få se på film eller gå utanför en viss bestämd gräns på rasterna, byttes mot en hårdare och rakare predikan av skolpastorn. Många av oss hade numera hört talas om - så var det i alla fall för mig - "tjejen som började på Brantan", bytte skola, vilket personligen på nytt startade igång de gamla tankarna om att få sluta. Jag hade redan förlorat en av mina bästa vänner några år tidigare, den förste att gå ur församlingen i vår klass vilket satte spår i mig, när hans mamma hade blivit, som jag förstod det, tillsammans med en okristen man som ville ta dem därifrån. Jag var många gånger hemma hos dem även i slutskedet, tyvärr då under den period då jag var som mest kristen och därför hela tiden ville vittna, och minns hur bedrövade de såg ut att vara, främst då min egen polare. Så fort de flyttade - ingen visste var - tappade jag helt kontakten med honom. Historien hade om inte annat fått mig att få dåliga känslor när jag tänkte på detta med att sluta.

kkkDe styrande inom skolan verkade dock skrämda av detta faktum att elever lämnat skolan, och jag minns att undervisningen om världens elände återigen tog fart. Det var som om man hade förstått att det inte gick att tvinga folk att stanna, utan försökte nu rikta in sig på att få dem att inse vad det innebar. Pastorn berättade, mer än en gång, med inlevelse om den förlorade sonen [†] och det förlorade fåret [†], samt tog exempel på elever som hade börjat i andra skolor för att sedan komma gråtande tillbaka, nu med insikten om att världen inte hade något att erbjuda dem utöver tomhet och den eviga jakten att stilla jagets lustar och begär.

kkkSjälvklart låg det mycket i vad han sa. På den tiden tänkte jag däremot att det mest skulle bli svårt att inte bli retad för sin bakgrund som "Livets Ordare", att inte riktigt veta vad som var coolt och så vidare, sådant man ju sedan länge hade lärt sig inom LOKS, men att man efter ett tag säkert kom in i det. Många av mina polare inom fotbollslaget försökte övertala mig att byta skola, och i den gruppen såg jag inga hinder till varför allt skulle gå fel ifall jag lyckades ta det första steget.

kkkEffekten av all predikan blev att den här gamla balansgången att ses som kristen eller avfälling blev än knepigare att hålla sig inom de accepterade ramarna för. Vad som förut mest handlade om att bete sig rätt och ha rätt åsikter - vad lärarna verkade se som rätt - handlade ju nu om så mycket mer. Om vilka kläder man hade på sig, filmer man såg, böcker man läste, musik man lyssnade på, sportsmän man gillade - kristna sådana var såklart mer accepterade - eller vilka vänner man umgicks med, för att ta de mest uppenbara. Alla möjliga småsaker spelade självklart också in, och de flesta verkade gå omkring och smygkolla andra efter fel och jämföra sig själva med dem.

kkkGenom hela skolgången var det huvudtemat att som människa försöka vara så nära Gud som möjligt som var den givna ettan bland prioriteringarna. Den som läste Bibeln var duktigare, den som bad var mer god. Att göra dessa saker, helst då inför lärare eller vuxna, fick en att stilla sitt samvete, känna sig just duktig och god vilket i det långa loppet gjorde världsbilden tvetydig. De flesta nyfikna, identitetssökande barn funkar ju, av vad jag har förstått, som så att de gärna gör uppror mot vad som anses korrekt att göra, vill gå sin egen väg, själva pröva och komma fram till vad de tycker är korrekt på egen hand. Sådant fick man inte utrymme till när det var så pass förbjudet. Under så många års skolgång under just det temat - att vara nära Gud är att enligt de vuxna lyckas - blev det därför, tror jag, att jag personligen inombords kände mig misslyckad och därmed satte upp en spärr mot det beteendet. Var anledningen till varför man sökte Gud just för att man egentligen ville bli accepterad, alltså inte för att man själv av en mer fri vilja valde att göra det för att just komma honom närmre, kom konstant obehagskänslorna av att man var falsk i vad man gjorde. När man väl läste Bibeln av vad man från början tveklöst ansåg vara rätt anledningar - att komma honom närmre - fick man ändå dåligt samvete eftersom man visste hur bra det såg ut i andras ögon. Jag var konstant kluven och än idag har jag oerhört svårt för att läsa Bibeln inför andra eller be högt. Istället lever jag helst efter konceptet i Matteus 6:5-8 [†] - raka motsatsen till hur det vanligtvis fungerar inom trosrörelsen med massmöten och vad därtill. Även verserna innan [†] strider enligt mig mot den generella mentaliteten inom Livets Ord.

kkkEn passande liknelse när det gäller att bli kluven tror jag mig kunna få genom mina förra grannars barn. För att uppmuntra dem att läsa Bibeln och följaktligen, hoppades de, blir mer kristna, duktigare i skolan och komma närmre Gud, fick de fem kronor av sina föräldrar varje gång de läste. Efter ett tag måste det ha fallit naturligt att börja fråga sig varför de läste, om det var för att de själva ville det eller just för pengarnas skull.

kkkProdukten av denna huvuduppgift i livet tyckte jag mig i allra högsta grad börja se vid den här tiden, och givetvis ännu mer nu i efterhand. Ens värld var korrumperad. De som under åren hade varit allra flitigast i att komma nära Gud - och nu menar jag absolut inte att allt nödvändigtvis måste ha varit falskt, definitivt inte - var nu i vissa fall sådana som gick och frekvent hörde Guds röst. De kunde mena sig leva efter vad Gud sa åt dem att göra, och i det ha ett till synes fläckfritt samvete som skitades ner av oss avfällingar när vi kom för nära. För det visste vi ju allihop: att komma i kontakt med världen gjorde det alltid svårare att leva nära Gud. Jag tyckte att jag av lärarna och de andra alldeles för ofta orättvist ansågs ha det onda uppsåtet i saker och ting eftersom jag var mindre frälst än dem - och det var ju det som räknades, det man utgick ifrån; den kristne som ville frälsa världen eller den okristne som ville upphöja jaget.

kkkVad som redan var svårt i att se och förstå vad som var rätt eller fel hade blivit ännu svårare. Omöjligt, tyckte jag. Värst var ju dock att det inte fanns någon att prata med om detta, ingen som ville förstå, bara förmana. Det fanns inga andra typer i mitt liv, tyckte jag. Jag började lyssna ännu mer till mig själv.

kkkMånga av mina vänner hade börjat hata allt vad Gud hette och sa sig vilja lämna LOKS, men nästan samma antal vågade aldrig konfrontera sina föräldrar med det. Många var extremt hädiska och förkastade hela grejen, verkade lätt bara kunna förenkla det hela till att Livets Ord var en sekt som hade hjärntvättat oss, precis vad våra gamla motståndare sa, medan andra, däribland jag själv, fortfarande funderade kring problemen men ändå helst ville lämna det hela i glömskan. Vi hade ju förresten förut förstått att ögontjäneri trots allt var något alla sysslade med, såväl lärarna, och vi var två, om inte tre skiljda personligheter om dagarna; en i skolan, en hemma och en på fritiden. Många lärde sig att prata två språk flytande - ett med och ett utan fula ord de hela tiden skiftade mellan. Dubbellivet bakades in i ens person, blev hur naturligt som helst.

kkkFör egen del började nu en kamp hemma. Jag höll fortfarande till mycket hos min "andra familj" 50 meter bort eller hos någon annan kompis, till stor del av skälet att jag ville slippa bråk. Jag kände mig dessutom mer fri borta. När jag var hemma var jag helst det när pappa jobbade, eller i vissa fall när jag var där med min tjej eller andra tjejkompisar. Mitt dubbelliv innehöll en långt mycket värre person än mina föräldrar anade. Jag snodde grejer från affärer dagligen, däribland kondomer, det fanns inga gränser för vad jag kollade på för filmer eller lyssnade på för slags musik, och jag drog med mig mina kompisar i det mesta. Föräldrarna anade dock väldigt lite. Vad de däremot kunde se var hur dåligt jag mådde när det handlade om skolan, men tänkte väl, tror jag nu, att det handlade mycket om i vilken ålder jag befann mig i. Jag berättade om saker som hänt i skolan som hade upprört mig - ibland blev de arga över vad de fick höra, ibland trodde de bara att jag överdrev. Jag kände mig ofta nonchalerad och tyckte mig vid det här laget ha förstått tillräckligt för att kunna gå till angrepp mot dem, i första hand då pappa som var den styrande.

kkkDet blev krig. Vi kunde både slåss och gråta. Oftast var det dock lugnt på utsidan men jag var alltid rädd för vad som kunde hända. Så fort ett hett ämne kom på tal kändes bråket i luften, alldeles för ofta resulterande i större bråk inom familjen som mina småbröder hade svårt att förstå. Den äldste av dem ville jag, förmodligen både av kärlek och egoism, få på min sida och det lyckades jag med. Också mamma och pappa började bråka sinsemellan, föga förvånande. Familjen mådde dåligt. Jag hatade min pappa och han visste inte hur han skulle bete sig gentemot mig. Med sin korta stubin hade han svårt att tåla mina allt som oftast spydiga kommentarer, och han tog ofta näven till hjälp. En gång hoppade jag i panik ut från mitt fönster på andra våningen när jag hörde pappa rusa upp för trapporna, för att sedan sova över i en tidningsinsamlingslåda. Jag grät ofta i min ensamhet och planerade hur jag bäst och mest effektivt kunde ta mitt liv. Alla skulle få veta hur fel mina föräldrar och de på skolan behandlat mig, och jag skulle samtidigt passa på att skriva till tidningarna om de värsta saker jag varit med om i skolan; hur rektorn slagit min bror och allt hemskt de sagt. Jag kände att de enda som troligen förstod mig och kunde känna sympati var avfällingarna.

‹ ‹ ‹

kkkÅret därefter hade jag fått tillåtelsen att börja i en kommunal skola, den som de flesta av mina gamla okristna polare och lagkamrater från fotbollen gick i. Och jovisst - det var en ny värld, full av nya intryck och oväntade frågor. De klädde sig olikt de på LO, betedde sig annorlunda, enligt mig mycket mer kärleksfullt, avslappnat och med sådana mängder av åsikter, och de pratade om och intresserade sig för andra saker. På lektionerna var det inte alls samma disciplin, det fuskades inte lika planlagt som på LO, lärarna var i de flesta fall totalt olika lärarna på min förra skola då de bland annat verkade bry sig mindre om att förmana, men mer om att lyssna. De hade en helt annan inställning, verkade se - tyckte jag då - sitt jobb mer som ett jobb än LO-lärarna gjorde. Vi läste om vanlig icke-klassisk populärmusik på musiklektionerna, som på LO var förbjudet att ens lyssna på, vi tittade på vad mina gamla lärare skulle klassa som porr på biologilektionerna, och vi hade en klassamhörighet som var fantastisk. Vi hade kul. Att dessutom få slippa kvarsittningar och annat var en fin bonus tyckte jag.

kkkNär jag tänkte tillbaka på vad pastorn hade predikat om ungdomar som jag, de som hade bytt skola, fanns det mycket jag nu förstod. Naturligtvis blev det ett utanförskap - ingen hade ju samma bakgrund som jag. Ingen hade lärt sig att Gud hade skapat denna 5-6000 år gamla jord och att de som trodde att vi kom från aporna inte hade fattat att vi ju faktiskt inte förvandlas idag, inte på samma sätt som jag hade lärt mig det. Ingen trodde att män hade elva och kvinnor tolv revben som jag gjorde - jag var 18-19 innan jag först ifrågasatte det. Och framförallt hade de en helt annan bild av vad som var rätt eller fel, vad man skulle ha dåligt samvete för och vad livet gick ut på.

kkkSjälvklart var man annorlunda och svår att förstå för de andra - man blev bemött fördomsfullt och man kände sig missförstådd. Alla var ju inte intresserade av att förstå mer än de redan tyckte sig göra. I samma veva hade man ju dessutom en hel kamp att själv ta itu med i skallen, man var tvungen att väga saker mot varandra och förstå världen en gång till. Det var svårt, och tog väldigt lång tid - ungefär fem år för mig att bara kunna hitta en trygghet i mig själv.

kkkUtifrån min synvinkel är vad pastorn predikade därför ganska enkel psykologi. Som kristen hade man alltid en uppgift, man slogs en god kamp och man visste - tyckte man - att det skulle vara värt det. Samtidigt hade man en hel grupp av likasinnade människor som man fostrades upp tillsammans med. Vi blev ett lag, om dock i min ålder oftast utan laganda - något som verkar komma i högre ålder - så alltid med en gemensam fiende: Satan. Vi hatade honom allihop. Tillsammans såg vi vad han gjorde med världen, och tillsammans bad vi om och fick se mirakler som bara vi kristna förstod och världens människor såg ner på oss för. Självklart fick man en identitet i gruppen inom de flesta djupare plan; band som likt familjeband för de flesta bara knöts hårdare ju längre tiden gick.

kkkAtt då kastas ut i världen betyder att man plötsligt står där utan någon mening med sitt liv. Man vet plötsligt ingenting. Många gånger har man dessutom förlorat vänner genom det, eller tvingats gå emot nära och kära vilket även det fått relationen att spricka. Att då, mitt i all förvirring och sitt utanförskap i det ny samhället, bara kämpa vidare utan synligt mål är ingen lätt uppgift. Världen har ju egentligen ingenting konkret att erbjuda medan att gå tillbaka till sin församling betyder att man kommer tillbaka som den förlorade sonen, tas emot kärleksfullt. Man får tillbaka ovärderliga saker såsom samhörigheten, meningsfullheten, ett mål i livet - allt det där. Dessutom får man ju börja om från början och därmed ha möjligheten att göra allting bättre denna gång, något som borde bli lättare när församlingen bemöter en med öppna armar vilket världen definitivt inte gör när den kristne kommer och knackar på. Att som kristen kunna säga att man "har varit ute i världen" när man vittnar ger en dessutom en större möjlighet till andra funktioner inom församlingens evangelisation och liknande. Man växer som kristen, får en starkare grund att bygga vidare på.

kkkPersonligen hade jag det ovanligt lätt. Jag var väldigt bortskämd med både många och underbara vänner och en snart mer förstående familj, samt en medfödd förmåga att snabbt anpassa mig och "förstå" som jag är väldigt tacksam över. Jag anser mig vara oerhört privilegierad som slipper känna bitterhet eller hat över saker i mitt förflutna, utan istället kan vara djupt tacksam och glad över att jag växte upp på det vis jag gjorde. Samtidigt känner jag yngre som går igenom liknande problem och verkar ha det tuffare än vad jag hade - sådana önskar jag verkligen att det gick att ge stöd på ett bättre sätt.

kkkMin då ex-flickvän - så där på skoj som när man var liten då såklart - gjorde som jag och började i samma skola, liksom min bror året därpå. Tillsammans hade vi bidragit till att senare få LOKS att tappa ännu fler elever. Om det var bra eller dåligt är jag inte rätt man att svara på - alla skolor har ju sina fel och vad som är dåligt för en människa kan vara bra för en annan. Alla skolor försöker ju forma sina elever; hela världen hjärntvättar en. Däremot vågar jag vara bestämd i att det beslut jag själv tog var det jag rankar som bästa val jag någonsin har tagit i livet.

@

- - Texten skriven 030802, senast uppdaterad 031128.
- - Tryck här för en utskriftsvänlig version.
- - © N. M. Erlingmark. Bild av Timo Harju.