› › ›
kkk« OSÄKERHET INFÖR DET URSPRUNGLIGA JAGET »

kkkDen intresserade har nog alltid sina idéer och förklaringar till varför människor gör som de gör. Man observerar, funderar, försöker förstå sin omvärld. Man ser samband, system, och man söker bättre insikt om vad man ser och hör. De vanliga frågorna poppar upp: vad kärlek är, hur man blir populär, om människor menar vad de säger, hur saker förhåller sig till varandra, varför man känner på ett visst sätt, vad meningen med livet är. Allting växer, evolverar. Efter ett tag vill man troligen forma något slags tes för att se om den stämmer; ett recept på hur saker och ting blir till. Att vi styrs av jaget, viljan till makt, kampen för överlevnad, av den sexuella driften, det omedvetna eller vad det nu än må vara.

kkkSjälv har jag varit inne på diverse banor men har under de senaste åren känt att jag dras åt ett särskilt spår jag hela tiden i vardagen tycker mig få bekräftat har substans. För att rättvist kunna förmedla de tankarna känns det som om jag förmodligen skulle behöva tio, hundra om inte tusen gånger så mycket utrymme som detta, främst då för att lägga fram exempel som stärker min teori. Jag ämnar dock inte att övertyga dig utan som mest att väcka ditt eget intresse. Lyckas jag med det tillräckligt bra så fixar du ju dessutom resten själv, långt mycket bättre än vad jag skulle klara av att göra. En mer ingående essä om ämnet lär dock komma.

kkkAtt spåra beteenden till egoismen, något mina vänner är bra på, tycker jag på senare år har blivit väldigt enkelt, hur bra än vissa emellanåt, däribland jag själv, kan vara på att dölja det. Utmaningen ligger i så fall i att finna en handling som inte har ett egoistiskt uppsåt inbakat, något som hittills känts omöjligt. Helt anonyma gåvor eller uppoffringar tillfredsställer ju ändå alltid det egna jaget, får en att tycka att man har gjort någonting bra eller fint, exempelvis. Inte särskilt svår logik. Jag tror på talesättet att "det finns två sidor av allt" - eller oftast fler. Frågan blir därför vilket som väger tyngst, vad ens egentliga huvudmål med handlingen är, en diskussion där jag och mina närmaste vänner ofta har olika åsikter.

kkkJag tror att man genom kärlek kan vilja ge mer än att få. Att man kan vara lycklig av tanken att ens vän är lycklig, oavsett relation till henne. Kärlek kan riva hål i logiken. "Jag ger bara för att få" tycker jag är en beklaglig livssyn och något jag hoppas vilja motverka så länge jag lever. Egoism är något jag avskyr och önskar att det fanns mindre av, men samtidigt är jag självklart en del i det och önskar att jag aldrig låter ogillandet vilseleda mig.

kkkMånga problem bottnar nog hur som helst i egoismen. Att man är för självupptagen för att se hur sin medmänniska mår eller för att lägga ner tid på att bättre förstå hur hon tänker, då man istället hellre försöker nå sina egna mål. Det där går givetvis att utveckla, likt allt annat i den här texten, i vad som känns som oändligheter. För att "göra en lång historia kort" - söta klyschor jag får ta till - har jag dock i mångt och mycket i mitt liv tyckt att det primära som krävts för att lösa ett problem varit ett större engagemang. Tid, vilja, respekt. Enligt min åsikt verkar oerhört mycket kunna som förstasteg lösas i samtal så länge en ömsesidig vilja finns.

kkkMen det finns ju också spärrar - alla har vi nog sådana. I samtalen krävs en öppenhet och viktigare än så en ärlighet som ser förbi rädslan att bli missuppfattad, chansen att förlora respekt hos andreparten, och den naturliga strävan att förmedla en så bra bild som möjligt. För att förstå mycket måste man våga missförstå mycket, för att bli älskad riskera att bli hatad. Våga vara rak. Visst kan man välja att förmedla en felaktig bild, manipulera sin vän eller att så gott man kan låta bli att hjälpa till, men då tror jag också att man gör det på bekostnad av annat. Djup och äkta kärlek är fri kärlek. Likväl tror jag inte att den som bestämt genom yttre omständigheter väljer att tycka eller älska någonting når upp i samma höjder som den som ifrågasatt det och valt det mer av egen vilja.

kkkDessa spärrar uppkommer enligt hur jag har uppfattat det automatiskt hos varje människa, så fort omvärlden tränger sig på. Först försöker man - detta är givetvis också oerhört simplifierat - förstå sin nya värld. Bebisen tittar omkring, uppfattar saker. Allting är för stort, alldeles för svårt att få grepp om. Man inriktar sig på sig själv, kanske i ännu högre grad än vad som grundläggande är medfött. Snabbt upptäcker man att man inte verkar ha den egensatta huvudrollen i livet hos andra på samma sätt hos en själv. Snart inser man också, dock i en drastiskt förenklad version som yngling, hur utbytbar man är, att allt man gör inte anses bra, är rätt. Man är alltså inte vad omvärlden direkt önskar och blir därmed osäker på sitt eget grundvärde; hur omtyckt man vore om man inte anpassade sig efter vad som ansågs bra. Test av gränser gör en inte mer säker.

kkkFör att kunna leva vidare med dessa insikter sätts människans säkerhetssystem igång. Man vill tillfredsställa sin omgivning, kanske helst då utan att det för kraftigt går ut över vad man själv vill, och man önskar nå en betydande roll i sina medmänniskors liv för att strida mot det ovannämnda problemet. Som "den coole", "snälle", "smarte", "snygge" eller han med alla dyra prylar. Man vill bli omtyckt, hävda sig, vara till nytta, få makt, respekt, människor att bli beroende av en - någonting av det där eller allt på samma gång. Vara någon. Populär. Den ovärderlige som inte går att byta ut. Allt för känna sig mindre osäker.

kkkTvivlet sitter, stort eller litet, ändå kvar. "Vem är jag egentligen?" Hur omtyckt eller bra man senare kan se ut i andras ögon så vet man inte själv om man alltid har visat dem sitt rätta ansikte [c] - hur nu det ser ut. Kanske lurar man folk, kanske lurar man sig själv. Verkar man bli omtyckt enbart som följd av sitt utseende så tvivlar man vanligtvis på sin personlighet. Tycker det motsatta könet att man är en härlig person så kan det vara för att man inte är snygg nog. Är man omtyckt som en fin vän kan det bero på att man offrar sig så mycket och är så pass snäll att andra bara utnyttjar en. Som kändis eller respekterad får man vänner just av det skälet och inte för vem man är. I maktposition - då man genom att klättra på karriärsstegen har tagit den kanske vanligaste rollen i jakten på bekräftelse - vill alla åt en. Exemplen är många. Det är ungefär som att efter tio år in i ett lyckat projekt fundera om man nått lika långt om man inte hade fuskat den där enda gången. Som i ett tv- eller dataspel till exempel; undra om man hade klarat det även om man inte hade kollat i guiden, använt kompisens taktik mot bossen eller fuskat till sig pengar några ynka gånger i 'Sim City'.

kkkMan förblir alltså osäker. Naturligt fläckas allting runt omkring en av det; världsbild, synsätt, talesätt, människosyn och val av riktning i livet, bland annat. Hur mycket eller lite man påverkas tror jag primärt grundar sig i omgivning och uppväxt. Att vara älskad och ha en betydelsefull roll bland de man umgås med hjälper oerhört, liksom det fundamentala i att känna att den kärlek man fått av sina föräldrar varit en äkta sådan. Nu ska jag inte gå närmare in på det - ett ofantligt stort ämne jag inte anser mig vara mogen att skriva om - men jag tror hur som helst att det för ett barn är nödvändigt att se sina föräldrar handlingsmässigt göra uppoffringar som av barnet tolkas altruistiska - oegoistiska - samt att föräldrarna vågar visa sin kärlek både fysiskt och psykiskt utan att vara överdrivet partiska. Man vill känna sig älskad för den man är, inte för den roll man har. Vem kan inte vinna sin mammas omtänksamhet?

kkkJu äldre man blir desto mer har man lärt sig om hur man ska bete sig för att lyckas. Många recept kan man utantill - spelets regler blir som vetenskapliga paradigmer; befästa sanningar av vilka allting utgår från. Man ger exempelvis oftast ett bättre intryck av att vara snäll och trevlig och inte ett svin när man för första gången träffar sin partners föräldrar. Man får ett bättre rykte om man inte är elak mot folk. Är man positiv blir man enklare att arbeta med - och så vidare. Även här finns det givetvis mängder av exempel man skulle kunna ta, förmodligen dock bara i onödan eftersom jag tror att poängen är lättförståelig.

kkkDessutom har man som äldre förstått vilken moral som anses rätt i det samhälle man lever i. En viss moral krävs till och med, såväl enligt skriftlig lag som av sina medmänniskor. Än viktigare blir den när man har andra än sig själv att på något sätt ansvara för, såsom i ett äktenskap, en familj eller i en maktposition inom yrkeslivet. En god president ska helst inte finna några som helst sympatiska argument för folkmord, till exempel. Han ska veta vad som är rätt och vad som är fel. Sådana poster fascinerar mig av den anledningen; de måste ju begränsa den så kallade fria viljan och det öppna sinnet något extremt, måttlöst.

kkkI slutändan blir det som anses rätt också lätt att mer slentrianmässigt ta till sig eftersom motsatsen blir för svår. Man blir troligen annars ensam, missförstådd, mobbad, asocial - allt möjligt. För att ta en liknelse kan väl den människa som inte tror på en altruistisk kärlek omöjligt göra sig förstådd och ligga på samma nivå av kärlek med sin partner med motsatt åsikt, när den förstnämnde undviker att besvara den senares "jag älskar dig". "Jag älskar dig också, men jag tror inte att äkta kärlek finns". Det blir två paradoxala budskap i de tre orden.

kkkMed den press som det följaktligen blir på att man ska veta och vara säker på vad man tänker, tycker och står för, kanske särskilt i dagens mediesamhälle, tror jag att osäkerheten inför värdet av det ursprungliga jaget medvetet eller omedvetet stärks. Vem är jag utan behovet från mina vänner och min familj? Vad vore jag utan allt jag har lärt mig? Hade jag haft samma samvete om jag blivit uppfostrad någon annanstans i världen? Hur beter jag mig som förlist på en öde ö, och hur förändras jag? Hur skulle mitt fortsatta liv se ut om hela min bekantskapskrets försvann? Vem är jag utanför min position i yrkeslivet? Utan min själsfrände? Vilka delar av mig själv väljer jag helst att visa, och vilka tror jag mig dölja?

kkkMänniskor som lider av demens tycker jag många gånger är ytterst fängslande att lyssna till och försöka förstå. Sättet de verkar se världen och sig själva på är ofta häpnadsväckande. Flertalet tror sig äga hela äldreboendet - vissa menar till och med att de var med och byggde det. Människorna de ser runt omkring sig måste vara deras gäster. Många visar på tydligt överoptimistiska föreställningar angående självbilden, såsom att de är vackra och dylikt för att - förmodar jag - bättre klara av att handskas med den dystra tillvaron.

kkkJag anklagades en gång av en 96-årig dam, en sådan som menade sig äga allt hon såg, att ha våldtagit henne. Det enklaste för mig vore då, när jag för att försöka lugna henne samtalade med henne, fråga varför jag skulle komma på tanken att göra något sådant med en så äcklig tant som henne - jag har väl milt uttryckt bättre alternativ. Jag har dock kommit till uppfattningen att den bestämde demente oftast känner en sådan osäkerhet att hon måste känna sig ohotat överlägsen för att lyssna och lugna sig. För mig pekar det mot, liksom så mycket annat, att säkerhetssystemet skapat ur osäkerheten inför det ursprungliga jaget tagit makten över individen på ett överdimensionerat och beklagligt sätt.

kkk
Alla frågor går inte att få tillfredsställande svar på och därav byggs fler spärrar. Behovet av att hävda sig ökar, man ljuger mer, skapar sig illusioner i sin självömkan, ifrågasätter sin egen person mindre och vill helst inte känna sitt rätta jag, finner mening i mindre saker om man inte hittar dem i större, tänker mer kring sin omvärld, blir gladare över att se eller till och med försöker finna fel och svagheter hos andra människor, tvingar sig att veta snarare än att tro, oviljan att närma sig allt för riskabla ämnen tilltar; säkerhetssystemet sätts igång på högre styrka. Effekten av det är alltså vad jag mer eller mindre tror ligger som grund för människors handlande och tankesätt. Egoismen är bara en biprodukt av osäkerheten; en självprogressionsgenererad trygghetsbarrikad skapad för att underlätta.

‹ ‹ ‹

@

- - Texten skriven 030827, senast uppdaterad 031025.
- - Tryck här för en utskriftsvänlig version.
- - © N. M. Erlingmark. Bild av Timo Harju.