kkkTRE (skriven 040323)
kkk96 samvetstyngda dagar hade nu gått. Över tre, långa månader. Jag hade som hennes älskade vaknat upp här snart hundra gånger utan att berätta det mest självklara men samtidigt svåraste att berätta.
kkkAv den anledningen hade jag tagit ledigt idag. Vi skulle så där sakta vakna upp, länge ligga och dra oss och känna hur underbart allting var, när jag då skulle riskera att förstöra alltihop. Att fortsätta låtsas som om det inte betydde någonting var uteslutet. Jag kände mig falsk, låst, och jag kände hur förmågan att kunna älska henne som jag hade velat därför försvagades för varje dag. Antingen skulle förhållandet få nytt liv eller så skulle det dö - frågan var bara när. Senare idag visste jag.
kkkFörst var hon ju dock tvungen att vakna. I timmar hade jag nu legat här och väntat, gått igenom vad jag planerat att säga och under tiden bara tittat rakt upp i taket. Varenda centimeter kändes som en repris. Ögonen sökte rastlöst nya punkter men hittade samma gamla vanliga om och om igen. Vaknade hon inte snart skulle jag nog, när tillfället senare var rätt, tappa bort vad jag nu kunde utantill och istället börja prata om alla små detaljer jag upptäckt i taket. Glömma den mörka hemligheten och istället berätta om de mörka prickarna.
kkk"Har du varit vaken länge...?" viskade hon med stängda ögon.
kkk"Nejdå..." kom som autosvar. "Men du skrämde mig..."
kkkHon log brett. Öppnade ögonen och kröp närmre.
kkkSkönt att hon vaknat men obekvämt att jag nu kände hennes kroppsvärme, tänkte jag. Allt sånt här hade blivit svårt. Varenda kärleksfull handling var som en Judaskyss - och inte hade jag ju varit otrogen. Egentligen hade jag väl inte gjort någonting alls. Det var otroligt hur överdrivet allting hade blivit. Min enda synd var att jag hade låtit bli att berätta något jag inte borde berätta, något jag från början inte ansett nödvändigt eller ens passande att prata om. När jag nu skulle bikta mig ville jag därför avdramatisera det så mycket som möjligt, försöka få det att låta som den lilla grej det ju faktiskt var.
kkkFör att komma dit var jag tvungen att ta rejäla omvägar. Prata om annat, värma upp, få henne att känna sig trygg och allt annat än sårbar eller ersättlig. När vi kommit så pass långt hade jag försiktigt styrt oss in mot ämnet av bara farten, som om det saknade särskild innebörd eller var planerat att leda någonstans. Manipulation till tusen. Hittills hade det i alla fall gått bra.
kkk"Hur starka var dina känslor för Adam?" inledde jag slutspurten med.
kkk"Oj... jag vet inte" funderade hon fram. "Det var omogna känslor, egentligen inte ett riktigt förhållande."
kkk"Det måste väl ändå ha funnits sidor hos honom som du saknar?"
kkk"Nej... det tror jag inte..."
kkk"Okej..." mumlade jag.
kkk"Du då, hur starka var dina till ditt ex? Du har nästan aldrig berättat om henne..."
kkkÄntligen, tänkte jag. Nu hade hon själv tagit upp det.
kkk"Näe... det är ett svårt ämne det där. Du vet ju hur otroligt länge vi kände varandra..."
kkk"Ja. Kan du inte berätta mer nu?" Hon lät verkligen nyfiken.
kkk"Jorå... så svårt var jag ska börja bara."
kkkDen nyfikne väntade tålmodigt medan jag låtsades fundera ut vad jag redan hade som inspelat i skallen. Det var ju viktigt det här, och det ville jag också visa. Ärligt skulle det bli.
kkk"Hon ---"
kkk"Visst var du jättekär i henne?" avbröt hon med.
kkk"Mmm" fick jag utsatt ur mig. "Det var jag..."
kkk"Hur länge?"
kkk"Ja, ehm... jättesvårt att säga. Jag vet faktiskt inte. Länge."
kkkDet blev tyst ett tag. Jag såg tydligt på henne hur hon analyserade läget och säkert tänkte tillbaka till den enda gång hon träffat sin hemlige konkurrent. Uppenbart var det att hon ogillat henne den gången, att hon förstått vilken plats Jennifer - namnet som aldrig nämndes - hade i mitt liv. Just det var vad jag idag kände mig tvungen att förklara - det gick liksom inte annars. Hon kunde inte känna mig utan att känna den sidan av mig - jag kunde inte vara mig själv med den hemlighet jag bar på. Det blev som att ta en skådisroll, en oärlig och oäkta sådan som det kändes nu. Situationen tyckte jag påminde om något från en film då huvudrollen efter ett tag blivit kär i den kvinna han från början skulle lura på ett eller annat sätt, och därför - när det hela sedan länge gått för långt - bestämde sig för att förklara hela komplotten inför. Berätta att han egentligen kom från en annan stad, var mycket yngre eller äldre, kanske till och med hade ett annat namn, men samtidigt mena att han bara berättade alltsammans för att han älskade henne så djupt. Det funkade ju aldrig. Vad hon fallit för hade varit en fasad - vad som charmat henne bara falskt. Tilliten som fanns gjorde det för att hon hade varit så naiv, lättlurad, billig.
kkkSedan gången hon hade träffat Jennifer hade den tredje parten i förhållandet till ytan därför naturligt blivit som avstängd i vårat gemensamma liv. Men tankar, jo, det hade det definitivt funnits. Alldeles för många. Ofta hade jag funderat över om hon kanske hade utvecklat ett äkta hat mot Jennifer efter det sätt jag tyckte att hon verkade se henne. Det kunde påminna om en gammal otrohet som blivit förlåten men aldrig bortglömd, ungefär.
kkk"Titta på mig" sa hon plötsligt och bestämt. Obekväma, nästan rädda ögon mötte hennes stora, nu sårbara sådana. "Visst har jag egentligen aldrig haft en chans mot henne?"
kkkFör en minut sedan var det jag som bestämde - nu hade min inspelning hamnat i papperskorgen. Det här var ju knappast vad jag hade planerat.
kkk"På vilket sätt?" låtsades jag undra. Kanske skulle det ge mig tid att lägga om taktiken.
kkk"Du vet vad jag menar."
kkkJo, det visste jag ju. Gjorde dock mitt bästa för att inte visa det.
kkk"Hade du hellre velat att det var hon som låg här?" fortsatte hon.
kkkJag blev ställd. Så fel vi hade hamnat... det här var ju inte bra på något sätt. Kanske skulle jag ha börjat prata om de där prickarna i taket istället - det här var ju så dåligt det kunde gå. Det kändes lika bra att bara släppa ur sig allt nu. Säkert gick det att få det lika mycket eller lite förståeligt nu som ifall jag fått styra samtalet.
kkk"Hon... äh, det är liksom två helt olika saker. Jag kan inte jämföra er på något sätt. När jag träffade dig blev jag ju nästan kär direkt. Med den värme och charm du utstrålade var du oemotståndlig - jag hade aldrig varit med om något liknande förut. Det där leendet... nej, jag föll verkligen direkt, och det var otroligt för mig. Du var drömkvinnan jag inte kunde fatta att jag hade någon chans på."
kkkMotvilligt leendes, tyst och fortfarande missnöjd var hon. Hon ville ha en fortsättning, och hon ville att den skulle handla om en tjej utan namn.
kkk"Du vet, du förändrade ju allting för mig. Jag som hade mått så dåligt på grund av allt krångel med henne hade ju aldrig kunnat tro att jag skulle hitta någon som du. Mina kompisar var ju liksom chockade över vilket ideal för mig du var, hur glada som helst att jag funnit dig. Du blev ju den av Gud sända ängeln, typ, perfekt för mig. Jennifer var som bortglömd, inte för att jag varit kär i henne innan, utan för att du var så överlägsen henne. Jag kunde glömma allt tjafs som hon ändå inte var värd."
kkkFortfarande samma min, men nu utan det där leendet. Trodde nästan att jag hade lyckats men hade visst fel igen.
kkk"Och hon?"
kkk"Och hon..."
kkkJag visste inte hur jag skulle fortsätta. "Vad är det du vill veta?"
kkk"Vad är hon idag?"
kkk"Oj... det där är ju jättesvårt... Inget. Allt. Annorlunda. En del av mig."
kkkDet där var ju skitsvar om något. Helt värdelöst. Hon tyckte absolut inte om det.
kkk"Allt?"
kkk"Ehm... allt i den mån att hon förändrat mig. Hon är en del av allt."
kkkHennes uttryck fick mig att tro att jag sårat henne. Inget snack om att hon försökte dölja känslor. Vilken katastrof det här var...
kkkHon sa ingenting. Svårt för mig att säga exakt vad det berodde på; förvirring, svartsjuka, besvikelse, gråt i halsen kanske. Eller allt på samma gång. Det dröjde innan hennes nästa omöjliga fråga kom.
kkk"Älskar du mig är det alltså henne jag ska vara tacksam till?"
kkkOj vad svårt - nu hade jag tveklöst tappat bort mig. Orkade inte försöka krångla fram svaren längre.
kkk"Åh, jag vet inte, jag vet inte..." nästan gnällde jag. Fy så trött jag var på det här. "Du är den mest underbara jag kan tänka mig men visst - hon kommer permanent att ha en plats i mitt liv. En stor, fet och viktig plats även om jag inte älskar henne som jag älskar dig. Det är nog bara att acceptera..."
kkkHon vände långsamt bort huvudet. Fler frågor kom inte. Och något svar på frågan om vårat förhållande skulle få nytt liv eller tvärtom fick jag för tillfället vara utan. Det var nog upp till henne nu.
kkk"Men
kan lika gärna säga" ville jag på något sätt
avsluta med, "att om du älskar mig så är det lika
mycket henne du ska vara tacksam till som tvärtom, att jag älskar
dig. Utan henne hade det varit annorlunda. Hon kommer därför
vara en del av det här förhållandet vare sig du vill
eller inte. Sen är det väl vi som bestämmer vilken roll
hon ska ha. För mig kommer hon alltid att ha ett namn... och mer
än så." ¬