kkkSPEGELBILD (skriven 040124)
kkkVi hade nyss skrattat åt det hela. Hur vi höll på. För första gången på länge hade vi börjat umgås igen och än en gång var vi som oskiljbara.
kkkDet gick snabbt att tina isen, kanske särskilt för henne. Tilliten och tryggheten infann sig nästan direkt. Bara efter någon timme satt hon och berättade saker för mig som ingen annan hade fått höra. Jag lyssnade, intresserade mig, gav det tid, delade min syn på vad hon sa. Och jag mindes.
kkkHon bara fortsatte. Jag fick höra om vänner, familj, släkt. Jag fick se kläder, teckningar och fotoalbum, läsa hennes gamla dagböcker och lyssna på hennes favoritmusik. Hon undrade om jag någonsin hade funderat på det, vad jag hade för åsikt där eller frågade varför jag inte gjorde så. Det bara kom. Och ömsesidigt var det.
kkkDen här kvällen hade jag börjat fundera om det hade gått för långt. Vart var vi på väg? Vi hade lovat varandra att inte bli kära - hon var så pass stark att jag trodde på det - och jag visste själv att sådana känslor inte fanns från min sida. Men kärlek var det ju.
kkkVi låg nu återigen ensamma på hennes rum; hon i sängen, jag i soffan. Ämnet hängde i luften och jag hade länge filat på vad jag ville få sagt.
kkk"Hörrö..." började jag, efter en rätt lång tystnad. "Hur länge kan vi hålla på så här?" Min ton var lugn, genomtänkt, omtänksam.
kkk"Vad menar du?" svarade hon i farten. Sekunden senare såg man på henne att hon förstod precis.
kkk"Du och jag... vart är vi på väg...?"
kkkHon tog det som jag trodde, med ett leende som visade på förståelse av både problemet och ironin. Ett tags tystnad.
kkk"Varför måste det gå dåligt...?"
kkkJag ville inte svara, väntade mig att hon ville fortsätta sitt resonemang.
kkk"Så länge vi inte blir kära är det ju inga problem, och det ska vi ju inte bli."
kkk"Nej..."
kkkSvårt att bli nöjd över ett sådant svar, tänkte jag. Fast även om det lät så bestämt och lätt så visste jag ju att hon förenklade, egentligen såg samma svårigheter som jag gjorde. Vi förstod varandra bara för väl för att hålla på och förklara saker. Ämnet hade diskuterats förut, grundligt och bra.
kkkTystnaden kom tillbaka, en vän vi i vanliga fall aldrig fick besök av. Endast en sänglampa var nu tänd och jag hade hamnat bredvid henne i sängen, liggandes på sida med henne bakom mig. Allt som hördes var vår andning och hennes fina musik på låg volym.
kkkSom hon såg mig, tänkte jag. Hur snabbt som helst hade jag blivit bedömd som den saknade själsfränden, vännen hon väntat på och som nu fick höra och se allt som hon burit med sig för att dela med den som kunde uppfylla hennes krav. Att jag var den killen var hon noga med att poängtera, såväl inför mig som i samtal med vänner och familj. Jag var den gode, smarte och den djupe, den som lyssnade och den som var minst självupptagen. Jag verkade faktiskt vara det mesta som hon ville att jag skulle vara.
kkkMen kär i mig, nej, det var hon ju inte. Hon kunde prata upp mig, så där lysa när hon tittade på mig och säga de mest upphöjande saker, men kär var hon inte. Vi kunde hålla varandras hand utan att vara ett par, stå och kramas eller gå på parmiddagar eller liknande utan att det kändes konstigt. Vi var bara väldigt bra vänner.
kkkJag bröt tystnaden.
kkk"Du vet ju hur jag sagt vilken liten tro jag har på min egen förmåga när det gäller den här sortens vänskap mellan en kille och en tjej..."
kkkHon instämde, tyst, väntande.
kkk"Det har skitit sig förr - det vet du."
kkk"Jo..." viskade hon, undrande var jag var på väg. Ingenting var ju nytt.
kkkJag hejdade mig, stängde munnen igen. Hur kunde jag säga vad jag ville säga på rätt sätt? Så svårt det kändes, långt mycket värre än något annat vi pratat om.
kkk"Vad tror dina kompisar egentligen?" fick jag ur mig. En start.
kkk"Om oss?"
kkk"Mmm..."
kkk"Jag har väl sagt som det är till dem."
kkk"Tror de inte att vi är kära då?"
kkk"Jo, vissa."
kkkDet där ledde ju ingenstans, tänkte jag. Det blev förenklat igen. Och nu tyst.
kkkAll logik sa ju egentligen att hon var kär i mig. Sättet hon såg mig på; både det att jag - enligt henne - var överlägsen alla andra och det att hon inte verkade se mina fel. Hon bara lyste. Till och med inför andra verkade hon bara stråla när hon pratade om mig, som om hon inte hade något att förlora på det, att ingen tyckte att det var konstigt. "Det är så kul att hon för första har hittat någon som du" sa en av hennes bästa vänner till mig.
kkkGesterna, ordvalen och blicken - redan där hade logikens varningslampa börjat blinka för länge sedan. Men jag trodde inte på det. Min tro satt till hennes styrka och beslutsamhet i vad hon sagt, vad vi hade bestämt oss för. Jag var inte kär i henne, alltså var inte hon kär i mig. Var hon det så var hon dum och det visste hon. Vi hade ju ingen annan grund att utgå ifrån.
kkkI en liten spegelbild kunde jag se henne ligga bakom mig. Det var ett funderande ansikte, som vanligt dock lysande. De mörka ögonen var riktade mot mig och gav intrycket av att se något de verkligen tyckte om. Kärleken strålade.
kkkHon hade börjat pilla i mitt hår, så mjukt och omsorgsfullt att jag inte tänkt på det. Men jag såg det i spegeln.
kkk"Jag
älskar ditt hår", sa hon.
¬