kkkKille, tjej, varande ~


kkk
SPECIELL
(skriven 051110)

kkkI
min ungdom hade hon blivit min framtid. På det mest overkliga sätt hade hon omvandlat min drömlista av önskemål till en verklig person, och dessutom flyttat in bara några hus bort. Hon hade det högt uppsatta håret, den kaxiga klädstilen, den mjuka rösten, de självsäkra ögonen, den lilla munnen med underbett - hon hade det där utseendet där allt matchade, såg ut att vara skapt för att passa det bredvid. Rätt attityd, rätt halsband, rätt förhållningssätt till killarna. Hon var till och med rolig.

kkkSom ett stolt barn skrytande om sin pappa hade hon snart satt samma typ av standard för hur en tjej skulle bete sig och se ut, för mig och för många andra. Tjejerna försökte nu inte bara härma hennes yttre genom att köpa liknande kläder och smycken, utan klassen fylldes snart även med flickor som ville verka tro på sig själva, hade egna idéer, planer och saker de ville bli och förändra. Det fanns till och med ett par tjejer som plötsligt hade fått underbett.

kkkJag kunde inte hålla mig ifrån henne på det sätt de andra killarna kände sig tvingade att göra och efter en tid var hon konstigt nog min. Skolans mest populära tjej - säkert hela stadens mest populära tjej - grät när jag var ledsen. Hon ringde mig mer än någon annan och hon kunde hela min familjs födelsedagar utantill. Det var många gånger svårt att förstå.

kkkNu satt jag och, från en meters håll, försökte fatta vad som hände sen. Hennes så lysande ansikte hade blivit färglöst, den stolta, vackra hållningen slapp och ögonen igenkännande, förtidspensionerade. Hon var mer lik en trött lärartant än skolans poppistjej. Hennes mamma såg nog yngre ut.

kkkHon hade lyst upp för ett ögonblick när vi träffades men den påverkande glädjen försvann ju mer vi mindes. Det hade blivit ett nästan dystert ansikte som såg på mig. Sedan någon minut tillbaka hade vi dock gått över till att prata om mig, åtminstone var jag bodde och jobbade med. Det mörka ansiktet hade gått mer åt det svartvita hållet, mindre lidande på ett oförmöget sätt.

kkk"Och nu då?" frågade hon oväntat.

kkkMin förmodligen lite drömska min blev ett stort leende. Jag berättade om min fru - kort om det övriga. Det kändes nästan fräckt att sitta och vara nöjd över mitt liv när hon tydligt inte kände likadant.

kkkHon log inte tillbaka.

kkk"Vad har hänt med dig?" ville jag spontant fråga - det var ju verkligen häpnadsväckande vilken skillnad det var. Jag funderade ut några dåliga alternativ till det men höll käft istället.

kkkDet blev en lång, lång tystnad, säkert i fem sekunder. Hon tittade i bordet och såg ut att vilja fråga något.

kkk"Hur minns du mig? Hur var jag?"

kkkFörsöket till leende som följde var ett fiasko jag inte trodde ens hennes nya ansikte var kapabelt till. Hon såg ut att vara beredd på det värsta men bad ju om det, som en hund bönande om att få bli avlivad med det vackraste av vapen. Jag bara kunde inte säga något. Eller så kunde jag.

kkk"Du var det vackraste jag visste - det vackraste många visste. Nästan alla tyckte om dig, trodde på dig, styrdes av dig mer än du förstod. Jag var helt säker på att du skulle bli kändis och att någon slemmig flickidol med brett helyllesmile och glänsande framtänder skulle komma och ta dig ifrån mig."

kkkHon skrattade till - ett riktigt skratt. För någon tiondel var det nästan som att se hennes gamla ansikte igen.

kkk"Jag vet inte om du minns det" sa hon, "men du skrev en gång mot slutet en lista över allt du menade dig älska hos mig. Det var väl oskyldigt och kanske lite barnsligt egentligen men... jag tog det inte så."

kkkHon började plocka i handväskan, sakta men märkligt beslutsamt. Självklart mindes jag listan. Så noggrann jag hade varit med den hade jag nog aldrig varit med något tidigare. Jag var så less på hennes tynande självförtroende att jag då, en tid efter att vi börjat i gymnasium en bit ifrån varandra, skrev ned allt jag kunde komma på att jag saknade hos andra tjejer. Utseendemässiga punkter, givetvis, men mest av allt till personen. Ingen brann som hon, inspirerade som hon. Jag älskade hennes sätt att tänka, fantisera, utforska, undra. Listan var överhuvudtaget fylld av sidor jag knappt ens sett hos andra tjejer, varav flera också var sådana som för mig var stora plus men för andra minus. Jag beundrade hennes styrkor, hade förälskat mig i hennes särdrag.

kkk"Jag ska gå nu" sa hon, tittade på mig, andades och såg sedan allvarlig ut, varken glad eller ledsen. "Vill först bara säga det här."

kkkMina ögon såg hennes nu mer gammaldags beslutna sådana, nästan lika vackra som förut. Det verkade till och med finnas en stolthet igen.

kkk"När jag för några månader sedan läste din lista så... ja, jag vet inte vad jag ska säga. Jag hade glömt bort eller inte tänkt på allt vi planerade att göra, det liv du önskade för oss... jag... jag vet inte. Du älskade mig. Du såg mig, förstod mig, tyckte om och beundrade det som var jag, även sådant jag skämdes för eller trodde du ljög om att gilla. Men mest av allt så älskade du mig. Jag var speciell. Idag är jag normal." ¬



~ Text skriven av N. M. Erlingmark, bild ritad av Carlos Pardo © 2003-2006 ~