kkkSÅ MYCKET MER (skriven 040308)
kkkUnder ett år hade vi nu sakta, omedvetet dragits mot varandra, närmare och närmare. Kärleken växte verkligen som en blomma, och den var alldeles för lättskött och vacker för att kunna sluta vattna. Det behövdes knappt, skötte sig självt. Allt kändes så fritt. Inte en massa krav, inte en massa förväntningar. Inga misstankar eller någon svartsjuka.
kkkAtt vi hamnat här kändes därför förutbestämt. Jag hade inte ansträngt mig överhuvudtaget, inte planerat eller direkt önskat - det bara blev. Hon och jag hemma hos henne, med ett lugn, utan någon tidsuppfattning och en väldig mängd kärlek till varandra. Vi hade varit som två omhändertagna magneter.
kkkVad som från början väckt all min beundran var nog anspråkslösheten hos henne. Till skillnad från så många andra kvinnor stod hon inte och väntade på sin tur att prata, att jag skulle ta initiativen, sätta reglerna eller styra. Hon var så avslappnad. Oansträngt kunde hon skämta utan att verka bry sig om gensvaret, ta upp personliga problem som inte krävde mitt fulla ansvar att behandla väl. Vilket jag ju dock givetvis gjorde, men det blev en helt annan sak för mig. Jag kunde inte se henne med den "jag vill ha"-skylt jag tyckte att många andra kvinnor verkade bära. Hon bad inte om saker på samma vis, var inte tydlig med vilka behov hon hade. Det fanns en trygghet, självständighet - precis vad jag behövde efter alla dessa krävande kvinnor som nästan tagit slut på mig. Produkten av det blev i mångt och mycket att hon utstrålade en sådan genomtränglig värme att jag inte kunde undgå att bli påverkad. Att fysiskt komma henne nära kändes därför aldrig otaktiskt eller farligt - friheten fanns kvar. Naturligt drogs jag istället till det eftersom jag så gärna ville visa hur uppskattat det var.
kkkFilmen vi tittat på var slut och vi hade sedan tv:n stängts av varit helt tysta. Vi låg konstigt i soffan; hon med huvudet snett på en kudde ovanför min mage, jag med ett ben som nu somnat.
kkk"Det känns så annorlunda det här" sa hon med sin lena röst. "Visst känns det som om vi känt varandra hur länge som helst?"
kkk"Yes..."
kkk"Jag kan vara så mig själv med dig..." fortsatte hon, tänkande. "Det är liksom... jag vet inte..."
kkkHennes stora leende syntes och ögonen vändes upp mot mig. "Vad säger man?"
kkkJag log med, smått förvånad över att jag aldrig riktigt tänkt på det tidigare. "Jag vet nog vad du menar... Vi har en väldigt lugnande inverkan på varandra tror jag."
kkk"Mmm..."
kkkFunderade ett tag.
kkk"Vi är nog båda människor som oftast är oss själva, liksom kör vårt race även om vi nu också anpassar oss och vill vara snälla, och det gör det ju lugnt lättare... får det att kännas så enkelt tror jag..."
kkk"Det tror jag också..."
kkk"Vi är ju lika där... själsfränder."
kkk"Ja..."
kkkHuvudet låg nu mot mitt bröst och jag hade min arm runt henne. Allt kändes så menat, så förutbestämt. Tankarna hade ändå lämnat nutiden för att försöka pussla ihop den dåtid som skapat det läge vi nu var i.
kkkHur kunde jag från början motstå henne? Det var svårt att få grepp om, men efterhand kom de gamla funderingarna tillbaka. När vi inledningsvis hade börjat umgås alldeles för mycket hade jag givetvis ställt mig frågan om det kunde bli vi. Det enda jag då kom fram till, efter lång tids filosoferande, var egentligen bara att vi var för lika och olika på samma gång. Vi var lika i det bekväma, olika i det obekväma. Hon var högst troligt en kvinna jag skulle kunna älska och bry mig om hela livet. Hon vore på många sätt den ideala kvinnan till våra barn, med värmen och den så lugnande inverkan hon hade på människor. Hon skulle vara den perfekta att ha bredvid sig, både bland vänner eller ovänner.
kkkVad som borde vara ett underbart problem var alltså vad som i nuläget fick mig att tveka. För på vilket sätt skulle vi utvecklats tillsammans? Det var svårt att se hur hon skulle forma mig, och lika svårt hur jag skulle forma henne. Vi var ju redan så förtjusta i varandra, för min del så pass att jag inte såg några kanter i hennes person jag ville slipa ner eller förfina.
kkk"Det är nästan som om jag hittat mig själv i dig..." släppte jag funderande ur mig.
kkkHon sa ingenting, kramade kärleksfullt om mig istället. Tyst igen.
kkkVar detta vad hon var ute efter, vad hon ville ha? En bekräftelse om att den hon var utan anpassning var tillräcklig? Eller vilka behov var det jag stillade?
kkk"Jag är ju definitivt mer van vid människor som kräver en massa saker av mig, som jag får ta roller inför" fortsatte jag. "Människor som kritiserar mig och ibland inte ens verkar tycka om mig. Det har liksom blivit det naturliga för mig."
kkkInte lätt att svara på insåg jag, och vad jag ville med det visste jag knappt heller. Skönt att få ur sig hursomhelst. Jag bestämde mig för att spinna vidare.
kkk"Det låter ju knäppt men jag tror att jag ofta har dragit mig undan människor som har tyckt om mig för mycket. Nu ser jag ju inte dig som en av dem, men den här relationen känns ändå annorlunda eftersom du verkar acceptera mig på ett sätt jag är ovan vid. Jag blir så avslappnad och mig själv jag med..."
kkk"Menar du att det blir obekvämt...?" frågade hon, tydligt lite förvirrad.
kkk"Nejnej, bara att det blir... ovant, konstigt... jag vet inte vad man kan säga. Det känns så nytt."
kkk"Okej..."
kkkJag förstod att vi nu tappade bort oss. Det här var absolut nytt. Frågan - som med det mesta annat just nu - var om det var mer positivt eller negativt. Här var vi nog obekvämt olika. Lättaste vägen ur den ovana situationen var därför att bara skita i tankeproblemet och krama henne istället, och allt vore glömt. Just för att det jämt kändes så onödigt var ju detta ingen tjej man tjafsade med.
kkkAlldeles
för enkelt. Denna underbara, vackra kvinna jag inte förstod
hur jag skulle kunna forma till det bättre var för lätt
för mig att samtidigt genuint kunna älska. Vi hade tillsammans
blivit som världens bästa barndomsvänner som aldrig vågade
gå in i den grotta vi bägge ville undersöka. Istället
skulle vi sitta hemma och prata och fantisera om det och därigenom
känna samhörighet och ett glädjesubstitut likvärdigt
själva besöket. Jag ville mer än så. Jag ville
utforska, riskera och verkligen känna - inte bara vara bekväm.
Jag ville se det som en avfärd mot en spännande livslång
resa och inte som om jag nyss kommit hem för att vila. Jag ville
fortsätta och inte stanna. Jag ville så mycket mer.
¬