kkkOCH SÅ HÄNDE DET (skriven 060122)
kkkMänniskor lite överallt, inte många men lagom några. Vissa kände jag, andra mindre. Jag satt på någon stol och hade nyss pratat med någon kvinna, lett och skämtat och känt mig lugn och trygg, trivts bra. Inga direkta planer eller viljor - hade inte hunnit eller brytt mig om att tänka igenom vad det här handlade om än.
kkkUt ur dörröppningen, förbi en kvinna kom hon, i slow motion och bekymmerslöst. Stjärnan gjorde en perfekt entré. Jag fastnade i magen, förvånades, beundrade, kände mig så oförberedd att jag egentligen var sur på mig själv men tog ändå till vara på chansen att få se henne igen, speciellt nu när hon inte hade sett mig. När hon andningen senare hade vänt huvudet mot mitt håll ändrades det glada ansiktet till något annat, hemskt att se, men lika snabbt sken hon upp igen. Jag stod upp nu, log med hela kroppen, såg henne komma i världens segaste slow motion emot mig, så sakta att jag fick tillfälle att koncentrerat beundra igen. Hon stannade, vände blicken, verkade tänka att jaha, nu var vi här, visste inte vad hon skulle göra. Inte var hon samma människa som förut, det såg jag. Hon var ny, äldre, jag kände inte samma dyrkan i magen längre. Kanske brydde jag mig inte som förr.
kkk"Som du lyser" sa jag, spontant och rätt.
kkkHon log utan att jag hann se det och hon var i min famn innan jag hann förstå vad jag gjorde. Jag hade nog aldrig kramat en människa så här förut, aldrig känt att jag inte kramade henne som jag gjorde nu. Vi verkade somna in i den efterlängtade, nära värmen från varandra, omgivningen försvann sakta och jag tror att vi började falla bakåt, neråt, så där enormt långsamt igen. Och jag grät, och hon grät... allt var så överdrivet men allting var rätt, ingenting fanns. Jag såg att de andra i rummet var tillbaka och såg på oss, och jag grät ännu mer. Det här var precis så lycklig en människa kan vara. ¬