k
kkkNÄRVARANDE (skriven 040212)
kkk"Är det från minnena...?"
kkkHon nickade stumt. Gråten fanns tydligt i halsen, slogs för att få komma till ytan. Hela hon såg ut att kämpa, vara på gränsen till att ge upp. Helst ville jag bara lägga henne ned, kanske sätta henne i mitt knä, men det kändes alldeles för tidigt. Vi hade inte ens en sådan relation.
kkk"Varför valde du just mig...?"
kkkSvårt att låta bli att fråga, tänkte jag. Hon skulle förstå.
kkk"Du är den enda jag skulle kunna visa mig så här för..."
kkk"Okej..."
kkkJag förstod fortfarande inte. En kvinna jag inte träffat på över fem år valde mig som verklighetsflykt - från vad visste jag inte än. Mitt i natten hade hon knackat på, blivit insläppt utan några förklaringar och nu satt vi här; hon på gränsen till sammanbrott, jag helt ovetande men ändå starkt påverkad och tyngd av hennes uppenbara smärta. Vad jag hade förstått var att jag inte borde fråga vad det handlade om, varför hon flydde.
kkkVilken sekund som helst skulle hon bryta ihop, misstänkte jag. Hennes blick var totalt död, fokuserad på något hon egentligen inte såg. Även jag var nog bara en bortglömd del av den värld hon just nu inte kunde se eller bry sig om. Ingenting verkade finnas.
kkkVad kunde jag säga? För egen del kunde jag ju välja bland massvis av frågor, dock frågor av typen hon knappast, som det verkade nu, skulle må bättre av. Samtidigt såg det väl inte ut att bli bättre av att hon bara satt där.
kkk"Lyssna" sa jag bestämt, med blicken mot hennes nu mötande sådan. "Jag förstår såklart att du har varit med om något fruktansvärt, och jag förstår att du inte vill prata om det. Det är helt okej - säkert finns det bra förklaringar. Men det känns dumt av mig att bara låta dig sitta där. Vill du lägga dig ned?"
kkkDet döda ansiktet lyftes lite, tittade upp mot mig som nu hade ställt mig upp. Utan att röra en min nickade hon, knappt synbart, tre gånger. Som styrd av en fjärrkontroll ställde hon sig upp och satte sig sedan i sängen, klart och tydligt med tankarna på annat håll. Där satt hon kvar, med mig som tyst åskådare bredvid. Hon visste att jag ville lyssna om hon hade något att säga, annars hade jag gärna velat påpeka det nu. Hur ensam hon än såg ut hade hon valt det själv. Hon kom hit för att åka bort.
kkkI två timmar satt hon där med den ofokuserade blicken innan ögonen försiktigt började leva. Inte ett ord hade sagts. Snart tittade hon på mig, redo att aktivera också sin mun. Hon harklade sig, väntade på min fulla koncentration. Jag var redo.
kkk"Låt mig bara prata, okej?"
kkk"Sure..."
kkk"Jag valde dig för att jag visste att du skulle bete dig just så här."
kkkFörmodligen var det någonting bra, tänkte jag, annars hade hon väl inte börjat prata. Nickade med ett diskret leende som spontant slapp ur.
kkk"Jag vill inte berätta vad som hänt än, är inte redo för det, men jag vill fråga dig några saker."
kkk"Okej..."
kkk"När vi växte upp tillsammans, hur kom det sig då att du aldrig tittade på mig som de andra gjorde?"
kkk"Hur menar du?"
kkk"Killarna."
kkk"Jaha..."
kkkJag visste inte vad jag skulle svara. Var förvånad över frågan, nästan chockad. Kändes som helt fel ämne just nu.
kkk"Hur vet du att jag inte gjorde det?" frågade jag.
kkk"Tjejer vet sådant. Det var en helt annan blick än den jag var van vid. Tyckte du aldrig att jag var snygg?"
kkk"Visst gjorde jag det... självklart..."
kkk"Så varför?"
kkkHelt blottad kände jag mig, oerhört obekväm. På en minut hade jag gått från att vara den som ville hjälpa och lyssna till att bli den utsatte, den i centrum.
kkk"Du är inte bög - det vet jag."
kkk"Nej..."
kkk"Jag vet inte vad jag ska svara" fortsatte jag. Det var en filmisk känsla över det här; kändes uppdiktat, misstänkt. Vart ville hon komma? Hur hade detta med den hemliga tragedi jag nu länge försökt lista ut vad det kunnat vara att göra? Jag kände mig tvungen att försöka förklara min situation, hur det var för mig att sitta här helt utanför något sammanhang.
kkk"Vill du lyssna på mig ett tag?" lämnade min mun. Tänkte att det var bäst att fråga först.
kkk"Nej, vänta."
kkkFörvånat men förstående tog jag lyssnarrollen igen.
kkk"Hur länge umgicks vi? Sex år? Jag tror det. Under alla de åren hade du hur många chanser som helst att göra ett försök om du hade velat det. Jag tror inte att du var feg, rädd att misslyckas eller något sådant."
kkkHon tog en liten paus, troligen för att se hur jag reagerade. Inte mycket hade förändrats - jag var lika bortkommen.
kkk"Många var de gånger då jag frågade mig själv om jag kanske var kär i dig eller tvärtom. Naturligt antar jag - du var kille och jag var tjej. Ännu mindre konstigt med tanke på hur vi levde, på det sätt vi pratade med varann. Jag har aldrig upplevt detsamma igen, inte hört någon annan som varit med om något liknande, aldrig ens sett det på film. Ändå var vi inte de bästa vännerna, som mest djupa med varandra eller någonting sådant - det vara bara så kravlöst. Inte en enda gång fick tankarna kring kärleken mig att distansera mig från dig - jag visste att du inte kände så, att det inte skulle bli några problem. Du värdesatte mig, var glad för vad du hade och tyckte nog att det räckte så. Var inte ute efter att äga mig som alla andra. Sant?"
kkkJag nickade igen, inte obekvämt längre. Hon förklarade det bättre än jag hade kunnat göra. Den gamla känslan av närhet och samhörighet började så smått återvända.
kkk"Kändes det inte konstigt sen när jag flyttade? Säkert vet du ju också att jag gifte mig, skaffade barn" fortsatte hon. "Jag försvann ur ditt liv."
kkkSvårt att svara på, tyckte jag. Funderade ett tag.
kkk"Det kändes inte som om du försvann" inledde jag med efter en rätt lång stunds betänketid. "Kanske försvann jag ur ditt liv, men du försvann aldrig ur mitt."
kkkHon såg förvånad ut, verkade nästan beredd att ta min lyssnarroll nu. Jag fortsatte.
kkk"Värdesatte jag dig högt när vi umgicks så värdesatte jag dig ännu högre när du sedan flyttat. Du lärde mig mycket, hjälpte mig, förändrade mig. Du var lika närvarande efteråt. Sen att du gift dig... jo, det fick mig att fundera en stund, vilja ta reda på mer om din man och så där. När jag hade gjort det var jag överlycklig. Det var han du längtat efter, tänkte jag, och han älskade dig för allt en man borde älska dig för. Självklart en underbar insikt, den bästa jag kunnat få."
kkkDet blev helt tyst, var som om jag hade mördat något eller någon. Tårar kom plötsligt som vattenfall från hennes ögon - hon bröt fullständigt ihop, bytte ansikte på en sekund. Skrek, tjöt, viftade omkring sig och snart även mot mig, uppgivet, vansinnigt ilsket men samtidigt så fullkomligt hjälplöst, desperat och påverkande. Jag tog grepp om henne och satte henne ned i en stol, med upprepade, ignorerade förslag om att hon skulle lugna sig. Efter ett tag gav hon med sig.
kkkAnsiktet hade dött igen, blicken tappat fokus. Hon var så där borta igen, i sin egen verklighet bara hon såg.
kkk"De är döda. Allihop. Mina två döttrar. Han. Bil..."
kkkHennes tillstånd smittade av sig. Jag kände mig helt förlamad, borta. Allt gick så fort.
kkk"Hur? När?"
kkkVilka
idiotfrågor! Jag sket ju i svaren tänkte jag - hänt
var hänt - och omfamnade henne istället. Hela mitt jag höll
om henne, gråtande och utan grepp om någonting. Vi hade
flutit ihop; vattenfallen rann ner i samma flod. Kanske hade hon alltid
suttit här - jag visste inte. Som om det gjorde någon skillnad.
¬