kkkMENINGEN (skriven 040817)
kkkIngenting hade jag förstått eller frågat mig, och ingenting av vad jag borde vilja ha svar på hade väckt något behov att stilla. Där satt hon, avslappnad, tyst, vacker och som om det var helt naturligt att hon var här. I mitt hem, i min soffa, i min värld.
kkkÄndå hade jag inte lyckats säga ett ord utan bara stått här, stilla, uppskattningsvis i flera timmar. Kanske hade det gått tio sekunder sedan jag kom in genom dörren för att se henne sitta här, kanske mycket längre. Jag kunde bara titta på henne, glömma allting och samtidigt minnas allting. Hennes skratt, hennes kritiserande, hennes svagheter, hennes ömhet, hennes ideal. Jag mindes hennes söta mun, hennes nacke, hennes nakna mage och jag kände hur all världens kärlek kom tillbaka när jag såg på henne. Någonstans bakom alla nu ockuperande känslor som skrek mindes jag också vilken kamp jag gått igenom efter henne, och varför.
kkkAnledningen till att hon var här var inget att varken fråga eller fundera över; jag kände det. Jag såg det på henne, läste det. På några sekunder hade jag fått upp hela den historia hon troligen hade planerat att berätta. Hennes tankar formulerades i min hjärna och mina i hennes. Att försöka förklara någonting hade bara komplicerat saker; känslan sa mer än orden och vi visste ju att det skulle bli så här.
kkk"Det ligger någon i min säng" sa jag, egentligen alls utan att tänka igenom det. "Hon är snygg, hon är god, rolig och jag har verkligen älskat henne."
kkkHon nickade, tittade bort en stund och sedan, minuten senare, på mig igen. Tid försvann - allt hade fastnat och jag kunde bara stå och se på henne igen.
kkkDet var vi två, det visste jag. Allting var meningen. ¬