kkkHENNES ANDNING (skriven 040204)
kkkÄntligen hade vi lagt oss ned. Som i halvfart hade vi färdats mot sängen, förflyttats av någon kraft vi just nu inte kände. Det var två själar utan kroppar som låg bredvid varandra, med ben hängande utanför sängkanten. Vi bara njöt nu, andades ut, stirrade rakt upp i taket. Hon var nog till och med mer slutkörd än jag.
kkkFörsiktigt tog jag hennes hand, knappt så jag själv lade märke till det. Vi var två nu, tänkte jag. Två i rummet, två i tanken, två i livet. Jag hade aldrig känt mig så nära en människa, så totalt sammanfogad någon. Hon var jag; hennes tid var min tid, hennes andning min andning. Hennes ögon var ögon, hennes öron var öron. Allt var som det skulle vara, som det alltid var menat att vara. Det här var livets enda ögonblick som skulle vara i evighet.
kkkHennes ögon hade stängts, andningen blivit tyngre. Jag kunde bara ligga och titta på henne, betrakta hennes ansikte. Som jag älskade vad jag såg. För varje ny centimeter återkom den starka viljan att separat få upphöja vad mina sinnen fick njuta av. Munnen, den lilla munnen med de små läpparna. Ögonen, ögonbrynen, ögonfransarna. Den söta näsan med de knappt synliga små leverfläckarna. Och munnen, den oemotståndliga munnen. Igen.
kkkMina läppar vidrörde hennes, störde andningen för en sekund. Hon kysstes sovande tillbaka, till synes omedvetet, drog upp benen på sängen och vände sig åt mitt håll. Så vackert hon rörde sig - det fanns inte ord. Jag andades in kärlek, andades ut kärlek. Varje rörelse, varje tanke, varje del var i grunden kärlek. Jag levde i sagan. Insikten om att jag aldrig skulle kunna få utlopp för alla dessa känslor var det enda som höll mig kvar i någon sorts verklighet. Ingen kunde någonsin förstå hur äkta det var.
kkk"Lägg dig här..." viskade hon.
kkkSakta lade jag mig bredvid. Hon log sött, tog min hand igen och såg sedan ut att somna om. Så trygg, så harmonisk. Jag låg och begrundade hennes stängda ögon, blev så där maktlöst tagen av hennes ögonfransar och hennes varma andning jag nu kände i ansiktet. Här kunde jag vara för evigt - detta var stunden alla andra orättvist skulle jämföras med. Det var löjligt att ens fundera kring om jag känt något liknande.
kkkJag rörde mig lite närmare, kysste hennes pekfinger. Hon halvvaknade igen, log utan att öppna ögonen och lade huvudet på min mage, för att återigen somna om.
kkk"Som jag älskar dig..." viskade jag för mig själv.
kkkMin
lediga hand hade nu hamnat i hennes hår, mina ögon på
väg att slockna likt hennes redan sovande sådana. Snart andades
vi lika tungt, i samma takt. Aldrig mer kunde vi vakna.
¬