kkkFÖRLORARE (skriven 040229)
kkkTvå misslyckade själar släppte ut sina bekymmer inför varandra. Innan vi träffades hade jag känt på mig att hon hade tröttnat nu. Kille efter kille som egentligen aldrig brytt sig, och sen ensamheten efter att ha lessnat och därmed hållit sig borta från dem. Det var längesen hon hade haft en riktig vän.
kkkSjälv var jag som nedbruten och hade just lagt mitt hjärta på bordet. Än en gång sviken, förrådd, som trampad på av en kvinna. Jag hade nu blivit känslomässigt våldtagen, egentligen som bestulen på hela mitt känsloliv. Jag visste inte vem jag var, vart jag skulle, vad jag ville. Hade blivit berövad målen, lusten, meningen... ja - allt kändes det som. Men det var faktiskt inte så oväntat - jag var van. Verkligheten var så här och jag hade sett den förr. Svårt dock att inte känna sig uppgiven, för ingenting kundes jämföras med denna gång. Hon hade varit måttstocken.
kkkVi tyckte verkligen synd om varandra där vi satt. Det var så orättvist - allt var så orättvist. Vi var bara på fel plats, kom i kontakt med fel människor. Hon var värd så oerhört mycket bättre och jag kunde bara inte fatta hur hon missat att träffa den kille som såg henne på rätt sätt. Det borde ju finnas hur många som helst av dem. Kanske var det svårt att se den så ljuvliga insidan när utsidan var så vacker, resonerade jag, vilket dock för mig även det var i det närmaste ofattbart. Men så kunde det väl vara. Fega killar...
kkkFörlorarna vid bordet hade varit tysta länge nu. Vi hade tveklöst tappat bort omvärlden och jag själv kunde bara se två känsloliv med mina ögon. Mitt eget sket jag i - hennes önskade jag innerligt att jag kunde nå. Att inte kärleken var fri, att den alltid skulle innebära jobbiga följder och komplikationer... ingen av oss behövde sådant i det här läget. Jag sökte ögonkontakt.
kkk"Vi sitter och känner samma saker tror jag... Rätt knäppt egentligen."
kkk"Mmm..."
kkkHon mötte blicken lite förvånat, tyngd men trygg. Stadiet då bara de två i samtalet existerar hade infunnit sig - det var hon och jag och ingen annan, och vi var oss själva i den högsta grad det går. Naturligt kändes vi som två öppna böcker som både ville läsas och läsa varandra.
kkk"Det känns som om det är alla andras fel - vi har inte gjort något fel här."
kkkHon skrattade och hakade på. "Nej, det är de som inte förstår."
kkkVi log bägge två, insåg det komiska i situationen. Martyrerna som bara missförstods.
kkk"De får skärpa till sig..."
kkkSmåflinade lite till och började sedan prata mer seriöst igen, för att efter ett tag återgå till det funderande lugnet.
kkkHon tittade upp med de stora ögonen, mötte min blick och vände dem sedan sakta och blygt ned mot bordet.
kkk"Det är bara för oss att bli tillsammans nu" sa hon tillgjort, leendes.
kkkJag log glatt på utsidan - men fick mig som en chock på insidan. Svårt att bedöma hur mycket i det som var allvar, tänkte jag. Dock kände jag ju henne trots allt väldigt bra nu och visste ju därför, tyvärr kanske, att det inte bara var på skoj vad hon sa.
kkk"Ja det är väl lika bra..." fick jag kontra med.
kkkLeendet lyste upp igen och jag svarade med ett likadant. Hur man fortsatte härifrån visste jag däremot inte alls. Men så fin hon var, och så gärna jag ville... krama henne utan att själv finnas. Något ville jag i alla fall - jag undrade bara vad.
kkk"Kom" sa jag, nöjd över beslutet att våga säga vad jag skulle säga, "vi bryr oss inte om allt det här, sticker hem till mig, lägger oss i min soffa och känner varandras värme, och sen bara skiter vi i allt annat, okej?"
kkk"Okej..."
¬