kkkÄNNU EN VINKEL (skriven 041006)
kkkIgår kväll hade hon varit blyg. Kontrollerat bestämde hon var gränserna gick medan jag själv, dock fortfarande vaksamt och respektfullt, släppte loss och njöt av hur roligt vi hade. Hon verkade i vanlig ordning ha mer att förlora, betedde sig trots sitt så stilfulla, självständiga sätt klassiskt osäker vissa stunder när vi kom för nära varandra, för att i nästa ögonblick ha glömt bort alltihop och konsekvenslöst lita på mig. Mest var det som om hon inte var säker på vad hon ville, om jag kanske var för bra eller dålig för henne att ta nästa steg med. Att läsa av det var så svårt att jag helt enkelt struntade i det, gav upp, och istället följde min egna vilja, vad den nu var. Det fick bli som det blev. Vad jag visste var att jag tyckte om henne, och att en kraft som främst låg bakom bröstkorgen och i armarna kämpade för att få visa det.
kkkNaken, på rygg låg hon bredvid mig, med blicken vänd mot väggen. De vanligtvis så analyserande, nyfikna och samtidigt lugnande ögonen var nu stilla på ett sätt som kändes helt nytt för mig. Ingen rörelse, inget sökande, ingen otrygghet, bara två stora, svarta ögon som tillät mig betrakta dem och försöka se vad som fanns bakom.
kkkFingrar och läppar hade undersökt det mesta, ögonen ingenting. Sakta flöt min blick mellan den ena delen till den andra, hela tiden med en lust att få återvända och se det igen, lika påverkad som förra gången. Bröst, navel, fingrar, revben, öron, läppar, till och med hennes armbågar var värda mer än den tid jag gav dem. Armbågar när hela hon lät sig beundras... men det var där jag fastnade.
kkkHon vände sig mot mig, stärkte min lust att se allt för första gången igen, log stort, sårbart och frågade genomtänkt spontant om jag inte hade tröttnat snart. Flinade, sökte mig långsamt runt med ögonen och gjorde svaret övertydligt med ett viskande "aldrig".
kkk"Vänd dig om..."
kkkHon gjorde en tillgjord min att hon hade tröttnat, mer ett leende än något annat, och vände sedan andra hållet mot mig. Rygg, axlar, vader, rumpa, den vackra kurvan. Det här skulle ta tid tänkte jag, fnissade och skämtade om det.
kkkRörde vid mycket, smekte än mer. Fingret följde kurvan - eller backen kanske det var - som nyss hade varit med om ett jordskalv och läpparna smakade på den knottriga huden. Nyfiket, ömt. Länge.
kkk"Har du" - rösten kom tillbaka - "tänkt på att det här kanske är pinsamt för mig?" Hon lät otrygg igen, åtminstone sårbar, men fortfarande med tillit i rösten. "Jag är väldigt, väldigt naken" fortsatte hon, charmigt. "Hur skulle det kännas om jag tyckte att det var min tur nu?"
kkkJag skrattade förvånat till i en halvsekund - hade inte ens tänkt på det.
kkk"Det skulle kännas... knäppt. Meningslöst."
kkk"Precis" sa hon, lyfte det ena benet i luften under några sekunder och vände sig sedan om mot mig igen. "Vad är det du tänker på? Är det så mycket att se?"
kkkJag log stort, hon log större. Kysste henne långsamt, stannade i hennes ögon och lade ett "mer" i hennes mun. Höll kvar ett tag, backade. Så här såg hon inte ut nyss, tänkte jag, kanske var hon som allra vackrast härifrån. Eller inte.
kkkDen avklädda kroppen glömdes och ögonen fanns kvar, nakna och fortfarande med ett sårbart uttryck där bakom.
kkkSatte mig upp i sängen, tittade en kort stund på henne på ett helt annat sätt och stoppade sedan mina högerhandsfingrar mellan hennes. Ögonen såg mig.
kkk"Om du någon gång" började jag, "om du någon gång känner dig osäker, svag, nedtryckt eller frågar dig själv ifall du är värd att älska, att något hos dig är sämre än det andra, så snälla, kom ihåg den där dagen. Kom ihåg hur jag såg på dig, och tro mig när jag säger att jag förmodligen aldrig, det tror jag verkligen inte, kommer att känna så starkt igen. Du var perfekt idag, vann vartenda förstapris man kan vinna. Jag hoppas att ingen någonsin kan ta ifrån dig det." ¬