« GAPAR EFTER MYCKET « livspoesi »

Vem är hon att älska?
Allt eller inget.
Hon är min. Högst upp, ojämförbar.
Min enkla uppgift att älska varje punkt av.
Hon och jag. Vi.
Något mer naturligt finns inte.

kkkMmm... vad ska man skriva, säga, tänka, tycka... detvetinte. Jag känner mig förtrollad, livet har förändrats till en saga där allt känns overkligt utan att man bryr sig om det. Hon var så fin. Rakt igenom. Och även om jag som vanligt kände mig så overkligt nära henne var det lika svårt att prata med henne som med en seriefigur.

kkkEn värld där de starka känslorna dock fortfarande finns kvar är givetvis [hennes]. Som jag skriver luftpoesi till henne emellanåt... Hon är i mitt liv gömd i någon källare bara jag vet finns, och när jag får chansen att öppna dörren dit kan jag ibland bli så full i kärlek att det känns omöjligt att sedan släppa henne igen. Plötsligt bryts allt vad jag har byggt upp i tankevärlden och en fantasi om att, av henne, få tillåtelse att älska henne besjälar mig. Få lyfta henne från marken, sova på hennes mage, kyssa hennes pekfingernagel, njuta av hennes röst vad hon än säger, känna hennes kroppsvärme, le i hennes ansikte. Det är så underbart att jag blir lycklig och tillfredsställd av bara tanken att det teoretiskt går att göra... att det alltid finns någonting i vår värld som är bättre än vilken lycka som helst.

kkkHon såg väldigt tagen ut efter vad jag nyss hade sagt - och det fullkomligt förstörde mina innandömen, fick mig att totalt tappa kontrollen över mina känslor. Ändå satt jag där, helt stilla och tyst, och bara såg på henne. Hon var så obehagligt perfekt att jag inte visste om jag ville gråta för att jag inte kunde få älska henne, eller känna mig lycklig över att bara få komma nära en sådan människa, vara stolt över att det var jag som berörde henne så.

kkkSedan bestämde vi oss för att vila. Medan hon sov låg jag och tittade på henne och en sak är säker - det finns ingen vackrare skapelse på denna jord. Absolut, jag kanske är partisk och helt oförmögen att kunna döma henne rättvist, men så otroligt perfekt den kvinnan är skapad... jag kan verkligen inte förstå hur folk inte ser henne som jag. Det är ett så komplett paket av skönhet med världens sötaste fötter på en fulländad kropp, och allting lever i en sådan symbios att perfektionisten i mig förundras. Design! Jag skulle kunna fortsätta länge till men jag ska hålla käft om det nu...

kkkStämningen efter gårdagsnatten var annorlunda. Tidigt kände jag att min enda dag [...] skulle bli speciell, att något minnesvärt skulle ske. När jag tidigare år haft sådana känslor har det visat sig rätt, vara vad jag tror är Guds röst. Jag undrade vad som kunde hända. Gråtande med [...]? Möte med [...] och hennes pojkvän? Eller... [henne]? Fantasin banade iväg. Jag kramade henne, enkelt, vi var båda glada och jag sammanfattade flera års osagd poesi i några perfekta meningar, som om Gud själv hade talat genom mig. Allt kändes så lätt - och varför skulle det inte göra det när det som nu inte finns några uppenbara skäl till denna distans längre? Jag kände närheten igen. Jag kunde uttrycka kärlek, beundran och glädje, och jag kunde få henne att förstå att hon var värd det. Det var mitt livs lyckligaste ögonblick.

kkkSamtidigt som jag filmade sneglade jag på [henne] lite då och då, sittandes kanske tre meter ifrån mig. Vad jag såg berörde mig djupt. Hon satt, stilla, med en ung tjej gråtandes mot hennes axel. Det känns omöjligt att beskriva men... hon var som i en framtida bild jag alltid sett framför mig, den om min älskade [...] som utstrålade värme. Värme. Hon hjälpte. Hon gav tröst, kärlek; saker jag för många år sedan inte kunde tänka mig henne göra men som jag [...] visste skulle växa fram. Den natten kunde den unga flickan nog inte ha mött en mer passande människa för det, för lika tydligt som det var att [hon] brydde sig såg man att det var en roll gjuten för henne. Hon var på rätt plats, vid rätt tid och gjorde precis vad som behövdes. Hon användes av Gud. Och det var underbart att se.

kkkJag kunde fortfarande inte somna. På toaletten bad jag ännu starkare - bönade och bad. Jag tyckte mig få vissa svar och kunde sedan harmoniskt bege mig till drömvärlden. En värld som efter en dag som denna, föga förvånande kanske, handlade om framtiden, Gud, hjälpande, fantasier och en väldig massa [henne]. Så kul vi hade, sådan nytta vi gjorde och sådan kärlek vi kände. Vackrare sagor finns inte.

kkkNågon timme senare satt vi och snackade som vanligt igen när en viss kille ringde till henne. Vad jag vet om honom är att hon gillar honom jättemycket och att om hon var tvungen att välja någon idag - eller snarare för en månad sedan då ämnet kom på tal - att leva med resten av sitt liv så skulle det bli med honom. Under deras samtal skrev jag följande på ett papper:

”Hur kan jag känna en sådan orubbligt kärlek till en tjej som kan prata fem minuter i telefon om täckningen, vädret och annat ytligt skitsnack efter en vecka ifrån killen hon prioriterar framför mig?
Samtidigt känner hon en kärlek till personen på andra sidan som inte finns till mig i och med att jag betyder svåra frågor.
Varför kan jag göra vad som helst och på ett sätt vara helt besatt av en människa jag inte ens tål höra fnissandes i en telefon?
Och varför känns det inte sedan motvilligt att efter samtalets slut komma henne nära igen?”

kkkSå var det verkligen - efter det sjukt ytliga samtalet med killen lutade hon sig framåt mot mig, tittade mig rakt in i ögonen och började prata med mig som om vi vore gifta och han ett pizzabud. Hur resonerar hon...?

kkkGivetvis kommer man in på flickorna i ens eget liv, i detta det ämne jag långt innan jag såg filmerna begrundade var vad som behövdes med [henne]. Någon som verkligen fast beslutet kunde övertyga henne om att hon är genuint älskvärd, ord jag väl var bäst på att förklara till en början men sedan inte levde upp till på samma sätt. Kvar blir att fortsätta fundera om jag borde ha testat, till dess att motsatsen bevisats då.

kkkAnyway, jag lever inte helt olikt männen i filmerna - jag är bestämd i tjejen, struntar i andra av hennes slag, längtar och hoppas. Sen är ju metoderna annorlunda men också mitt "offer" kan ju genom att se och förstå mina handlingar även börja ana hur mycket jag älskar henne. Sådant tänker man ju i och för sig inte ens på kan ske, det är för overkligt och får det man gör att kännas falskt på något sätt. Jag har ju själv valt det menar jag. Och det är trots allt en ära, inget snack om det.

kkkEn kort paus på jobbet. Papper och penna tas fram, lugn musik spelas, atmosfären är ljuvlig och ett perfekt tillfälle att skriva infinner sig igen.

kkkMen om vad...? Det första och egentligen enda jag tänker på under sådana här stunder är [henne]. Och [henne]. Samma saker hela tiden dessutom: varför jag gjorde så, hur underbart det vore om, och så vidare. Det verkar omöjligt att få utlopp för allt jag längtar efter att få beskriva - det är för mycket helt enkelt. Känslorna andas alltså tungt men på pappret hamnar bara blaj som det känns som jag har skrivit hundra gånger förut. Men det är ju tyvärr nästan exakt samma saker jag jämt känner; ånger, saknad, förtvivlan och denna vanliga starka kärlek som alltid finns där. Knäppt kanske. Sen ber jag Gud att han är med henne, leder henne på det han vet är rätt vägar och hjälper henne till lycka. Knäppt.

kkkDet finns dock tillfällen då även det är svårt, stunder då jag önskar att jag kunde få göra vad jag vill eller koncentrera mig på mitt ämne. Hela denna helg har varit en sådan. Jag har fått ovanligt mycket uttryckt kärlek av vänner och familj, kanske mer än någonsin så här på samma gång, men även om det inte synts har jag haft det svårt att tänka på någonting annat än mitt eget ämne. Min egna [henne]. Jag vet inte riktigt varför hon lyckats ockupera mig just nu - det finns ingen logik menar jag, dock en sorts övernaturlig känsla av lugn, samhörighet och därmed kärlek. Som jag har älskat henne denna vecka. Några ord [...] som beskriver något hos henne jag gillar får mig att gå och le en hel vecka. ”Hon har blivit mycket mer öm på sistone” och jag skulle kunna plugga in mitt hjärta i en kärleksbank och pumpa ut känslor av passion och beundran i oändligheter. Jag ligger och önskar att det fanns tidsmaskiner bara så jag kunde få åka till henne, sätta mig ner och anspråkslöst men grundligt förklara hur älskvärd och underbar hon är och sedan åka tillbaka i tiden igen. Men vad vore poängen? Om det ändå fanns ett sätt att få uttrycka sin kärlek på utan att göra anspråk på gensvar. Anonyma fanmail är hon fel typ för.

kkkPå söndagsmorgonen vaknade jag med känslan om vad jag helst av allt önskar mig. Om jag egoistiskt sett - bara för att tillfredsställa mig själv - fick göra en enda sak. Jag var glad och lycklig bara av fantasin - om att få krama henne. Krama, nära, kärleksfullt. Känna värmen, doften, höra andningen, henne. Känna helheten. Länge. Och att kunna få le i hennes ansikte. Om man ändå inte vore fel person för det… men vad gör man. Framtiden, yaknow.

‹ ‹ ‹

kkkRätt svar på gåtan är alltså [hon] - igen. För tillfället hade jag velat ställa mig på det där berget och bara sjunga sånger, yaknow. Men helst hade jag velat ha henne här, vid mig. Sällan har jag känt mig så halv, så i behov av henne. Den mängd luftpoesi, de långa, vackra berättelser och alla de önskningar jag velat dela med mig av den senaste veckan... jag har verkligen varit kär. I samma veva vet jag att jag kan nå henne, lättare än på två år - en tanke som får det här inre kärleksbrevet att skrivas om och om igen, ibland lite på halvfart, ibland helhjärtat.

‹ ‹ ‹

kkkJag kommer älska henne alldeles för mycket för det. Kärlek är att inse den andres behov och önskningar, varför jag inte kan göra annat än att hoppas att jag antingen ses på ett helt nytt sätt, eller att hon hittar en kille som hon verkligen blir helt fascinerad över, som tar henne med storm.

‹ ‹ ‹

kkkLusten att skriva ett brev handlade om just det, att jag borde ge upp. Jag klarar inte ansvaret, är inte bra nog. Jag är ett andrapris, killen som ville lyssna, var rolig och poetisk men som inte var mörkhårig, kunde sjunga eller flera av de andra saker hon önskade sig. Det håller liksom inte. Jag vill vara tillsammans med den människa som låg etta på min önskelista - ingen annan. Men för att se henne helt lycklig tycker jag att jag logiskt sett bör inrikta mig på att själv kunna acceptera ett vackert andrapris och istället en dag få se hennes lycka över att ha funnit förstapriset. Det skulle troligen vara fröjd nog för mig.

‹ ‹ ‹

kkkRädslan med mailet är att det nu har blivit lite av ett sånt där läge då man känner att man måste ta den chans man har, inte gå miste om sin möjlighet. Jag har möjligheten att berätta, tidpunkten känns rätt, snart kan det hända att det inte går längre och kanske har jag till och med chansen att påverka. När hon har sin kille har jag inte det - och vare sig hon har honom eller inte tror jag att detta mail är ett bra sådant att få. Jag kräver inte i det - jag ger. På gott och ont såklart.

‹ ‹ ‹

kkkNågra timmar har gått och liksom... ja, det här med verklighet och saga har väl slagit in igen. Jag bad länge, fick ett ord jag hittade genom en lapp från min döde hjälte Allan, som jag ansåg rakt sa att jag skulle skicka mailet. Jag kände frid och bestämde mig därefter, men kände att jag ville vänta in ett mailsvar från [...] för att vara på det säkra med det där "stadigt sällskap" och att det bara var en vanligt fint från hennes sida för att slippa karlarna.

kkkSvaret var att hon, sedan några dagar tillbaka, är tillsammans med [...], den kille jag ur det logiska perspektivet alltid mått sämst av att se henne tillsammans med. Det skulle vara så typiskt, både för den bild jag haft av honom och för att han [...]. Och för att jag tänkt det så många, många gånger. Till och med skrivit det. Att det dessutom ska vara så likt [...]... så förutsägbart... och att man ska behöva ha rätt igen. Fruktansvärt att ha rätt även denna gång.

kkkMen kanske är han ju killen hon behöver, trots vad logiken säger för mig. Jag känner honom ju inte. Samtidigt är det svårt att se någon som har varit hennes andra halva, bror och nära vän under denna period av hennes "kommer någon någonsin vilja förstå mig?" och hela den biten förändra det till någonting bättre. Har han inte visat viljan att lyssna, förstå, se hennes egentliga jag innanför blockaden - som hon beskrivit det - tidigare så är det väl konstigt om allting blir annorlunda nu. Vad i hans personlighet utvecklar henne till det bättre? Jag vet ju inte... bara spekulerar. Vem som än bryr sig om henne måste väl ändå känna sig orolig över just det, för precis som i fallet [...] så är det tragiskt när någon man älskar eller bryr sig om kanske - kanske - accepterar något sämre än hon egentligen velat. Ungefär som om jag själv hade tappat allt mitt hår för att då inse att nej - jag får nog lära mig att älska någon jag egentligen tycker är ful. Sådan ser jag ju inte kärleken.

‹ ‹ ‹

kkkÖverlägset värst är ändå tanken på om hon nu accepterat ett andrapris. Det skulle vara skönt att få förklara hur jag hade velat älska henne, liksom visa vad jag har att erbjuda så hon i alla fall vet om det. Jag skulle älska det, jag skulle älska det, jag skulle nog från topp till tå, både personlighets- och utseendemässigt, kunna göra mig förstådd i vad det är jag älskar, och hur oerhört mycket jag älskar det. Gränser saknas, känns det som. Tanken på att just de underbara delarna av henne kanske nu blir sådana som "får få godkänt" är därför verkligen fruktansvärt tung. Att han ser nackdelar i att hon är [...], kanske på något vis i ansiktet ser ut som hon gör etc, när jag hade älskat henne extra mycket för just det. Hon är definitivt ett förstapris för mig på alla plan - är hon det för honom?

‹ ‹ ‹

kkkÖverallt har jag varit ensam. På gymet ensam, på Coop ensam, hemma ensam. Jag ser film ensam och jag lyssnar på musik ensam. Intrycken är mina och bara för mig.

kkkDet är ett nytt liv, absolut. Jag känner mig som den här nyss hemkomne soldaten från kriget jag så många gånger har sett på film. Han som medvetet men ändå mot sin vilja fick lämna sin närmaste men som jämt, under all ensamhet, alla tragedier och allt elände, drevs av vetskapen om att han en dag skulle få återförenas med henne. Varje till synes trivial händelse och varje motgång fick därav en mening. Alltid kunde han titta på kortet i fickan och återfå hoppet, lusten och kärleken. Hon var meningen till allt, hon var målet och hon var det ständiga glädjeämnet när han själv gjort rätt. Tanken om att något han själv uträttat eller påverkat till skulle glädja henne var livets själva poänger.

kkkSom så ofta i filmerna kom jag, sliten och tilltuffsad, hem till en kvinna som inte hade orkat vänta längre. Så känns det. Fortfarande har jag en plats i hennes liv, men kanske hade hon hellre sett mig dö i kriget så minnet av mig kunnat få leva i fred, problemlöst. [Hon] är nu som en förlorad, bortgången vän jag hann ta ett fint farväl av.

kkkSå har jag då - ifall jag ger upp henne - också förlorat mitt mål. Jag som under en så lång period verkar ha utvecklats åt att bli mer och mer passande för henne, sedan en tid tillbaka troligen tillräcklig - om jag bara fått chansen. Det är som att under flera år helhjärtat ha legat i träningsläger inför ett OS utan att sedan åka dit. Jag blev duktig, kanske jätteduktig eller till och med bäst, men jag försökte aldrig. Jag tänkte miljoner av tankar och formade hela taktiker, grundsystem och principer i förväg jag sedan på en sekund insåg var till fel sport.

kkkEftersom jag nu egentligen blivit som avstängd från just den sporten borde jag såklart sluta träna. Från att ha varit den nyss hemkomne soldaten har jag alltså blivit den väntande kvinnan; hon som folket runtomkring tycker måste sluta vänta efter spöket som aldrig kommer hem, som måste acceptera att han är död och gå vidare med sitt liv. Hitta en ny karl, flytta till en ny plats, bygg en ny familj, glöm vad som har varit. I mitt fall borde jag stänga ut henne ur mitt liv, glömma glädjeämnena, skaffa nya mål, kanske göra de saker jag ibland önskat mig få göra. Men det känns fortfarande så fel. Jag avstod inte från supande, sex och ett mer lössläppt liv för hennes skull, för att hon skulle bli glad. Jag gjorde det av kärlek till henne. Hade det inte varit av kärlek hade förändringarna varit ytliga - nu är de djupa. Jag utan henne är i mångt och mycket samma jag.

kkkLeva kvar lär kärleken nog alltid göra, men jag måste väl försöka anpassa mig till det nya läget. Jag vill absolut inte förstöra något, inte tävla om henne, inte bli killen som är i vägen eller liknande. Det är det som är så svårt. Att älska en annan kvinna kommer aldrig vara samma sak. Samtidigt som jag väl ska försöka göra det - eller utvecklas åt det hållet rättare sagt - tänker jag inte kasta ut [henne] ur tankevärlden. Till och med de stora korten i plånboken ska få finnas kvar. I min värld är hon fortfarande min, högst upp, ojämförbar och där för att jag vill ha henne där.