kkkNär jag och min familj av vänner ett år var på semester i Båstad stötte vi på Björn Hellberg, för de flesta känd som allmänt orakel, författare och för sin medverkan i tv-programmet 'På spåret' där han agerar minnesbank och bjuder på trevlig kuriosa. Med kameran i hand gick jag runt och spred det evangelium som fört mig till platsen - att Carlos Moya skulle vinna Swedish Open-tennisen - och passade då självklart på att be om en liten pratstund på tu man hand mellan herr tennisvetare och min Sony CCD-TR748E. Resultatet ber jag dig att titta på [m] eller i värsta fall läsa [c] för att bättre kunna hänga med i texten nedan. Om inte så blir det som att börja titta halvvägs i en film skulle jag tro.

kkkHellberg är en människa som allt som oftast imponerar på folk. En kär vän till mig har flera gånger sagt "jag önskar att jag kunde vara lika välformulerad som Björn Hellberg", med beundran i orden som för mig antyder på respekt till mer än hans vältalighet. När bekanta till mig sett samma videoklipp som det ovan har flera av dem uttryckt sin beundran. "Han är verkligen smart den där killen..." Nu är ämnet inte alls Hellbergs intellektuella vara eller icke vara, utan varför hans beteende vinner sin publik.

kkkVad tänker du på när du ser samtalet? Vad känner han? Hur behandlar han frågorna? Hur verkar han uppfatta den som frågar? Till hur stor del anpassar han sig? Vad ger han för intryck? Ta gärna en paus och tänk igenom...

kkkFör egen del uppfattar jag honom - inte dömer honom - både smart och dum, då enbart baserat på den lilla filmsnutten. Visst, han är vältalig, påläst och slår till med ett ord som "fregmatisk", en egenpåhittad förkortning av fragmentarisk förmodar jag, men personligen förvånas jag över den osäkerhet jag tycker mig se snarare än kunnandet. Nog för att han kanske alltid ger ett intryck som lite paranoid och egen, vilket nog enligt många tillsammans med det goda minnet är hans signum, men han uträttar ju egentligen inte mycket i samtalet. Att besvara frågor är ju att tillfredsställa den som ställer dem, att göra den nyfikne till viljes genom att hjälpa henne på traven.

kkkLåt oss för skojs skull kort och koncist dissekera det spontana samtalet, enligt hur jag uppfattar det (vi är dock nog bägge rätt missnöjda med det så här i efterhand, men vem bryr sig):

kkkN: "Visst kommer Moya vinna?"

kkkJag ville lätta på stämningen - ansåg honom se lite obekväm ut trots att han villigt ställde upp på intervjun - och spontant få med mitt budskap om att vi hejade på Moya.

kkkB: "Möjligen. Det finns ju hård konkurrens. Det är ju Canas och Robredo med flera som har möjligheten men Moya är ju ett hett namn. Grand Slam-vinnare som han är sen tidigare och varit final dessutom i Australien. Tvåa i en Masters-turnering så att..."

kkkAtt han tar rollen som orakel måste givetvis bero på hur han vanligen blir bemött, vad folk förväntar sig. Inget konstigt med det. Han vet inte vad jag har för kunskaper eller varför jag började med just en sådan mening, även om han säkerligen har aningar.

kkkN: Fast han är ju lite loj ibland tycker jag...

kkkTyckte mig känna att jag lagt för mycket press på honom att styra samtalet - inte behövde han berätta allt det där. Som stort fan [s] har jag ju dessutom koll på Moyas framgångar. Jag ville även, något som ju sköts automatiskt, flika in något som påpekade att jag visste vilken Moya jag pratar om.

kkkB: Ja, men han har den spelstilen. Det kan se lite fregmatiskt ut men... han är en gudabenådad artist när det stämmer för honom.

kkkHan verkade först fortsätta i sin vanliga roll, snabbt inse att jag kanske inte behöver ett orakel i just detta ämne, och lägger sig sedan på en mer avspänd nivå. Personligen hade jag nog i hans situation, en tanke som slog mig under några millisekunder av samtalet, försökt känna av på vilken nivå jag behövde ligga på redan tidigare - vad den jag pratar med verkar ha för grundläggande kunskaper att anpassa mig efter. Man pratar ju olika med olika människor; "inte svenska med en engelsman" eller "facksvenska med ett barn". Han verkade ju inte tänka till efter användningen av ordet "fregmatisk" - betyder det att han genom den bild av mig han hunnit skapa sig tror att jag har den kunskapsbasen eller anpassade han sig inte helt enkelt?

kkkN: Det är därför vi har kommit hit!

kkkVille hålla kvar den avspända nivån, inte gå in på något komplicerat. Mitt fula flin där i bakgrunden vittnar väl för det. Började dessutom bli dags att avsluta kände jag.

kkkB: Förstår det! Från Mallorca dessutom, det är ju inte vad man förknippar med tennismiljö i första hand. Men han är undantaget som bekräftar regeln...

kkkHär verkar han bli osäker, förmodligen på sin nya roll eller om jag ämnar att säga tack och hejdå. Att han just känner för att berätta var Moya vuxit upp tolkar jag i samtalet som att han är obekväm, inte hittar sin roll, och han väljer att avsluta.

kkkN: Vi håller på honom du och jag, visst?

kkkB: Ja absolut, absolut.

kkkNär vi avslutat och sagt hejdå är min spontana reaktion, fem-tio sekunder senare, "vilken pratkvarn...!" Inget ont i det - vi log och kände allihop att Hellberg var en härlig nisse - men ofrånkomligt blev det ju ett skämt av det hela, något vi gick och flinade åt (till nästa roliga grej hände). Eftersom det inte alls var på ett förnedrande, ogillande vis ser jag inget fel i det - till jag försöker föreställa mig hur Hellberg själv kände efteråt. Inte lär han tro att vi gått och lyckligt flinat åt hans roliga val att ta upp Moyas andraplats i en Masters-turnering eller att han är från Mallorca på mina korta, enkla frågor. Vanligtvis trollbinder han ju sin publik, inte får dem att tycka att han är en rolig rackare. När han några timmar senare stod på centercourten och pratade kuriosa inför den stora publiken var det dock precis som vanligt; han var oraklet igen och publiken såg ut att imponeras och så där lyckligt flina åt "hur mycket kan han egentligen?"

kkkMen så där verkar det ju fungera. För att klassas intelligent så ska man helst briljera - sätta sig över sin publik på ett eller annat sätt. Ståta med vad man kan i ett ämne även om det tar en ut på villovägar, gärna använda ord massan inte förstår eller verka allmänt otillgänglig. Att ses som "överintelligent" är ju ofta en antydan på att personen i fråga har svårt att prata med människorna runt omkring på ett vettigt sätt.

kkkDen som i debattprogrammen kan sitta och självsäkert rabbla svåra ord kan vinna en slö tittares förtroende bara därför. Litteratur, film eller någon annan konstform kan stämplas som "för svår att förstå" och därmed geniförklaras, en filosof som Heidegger generellt räknas in bland de stora tänkarna troligen mest för att teserna är så obegripliga. Överträffas förnuftet av det tekniska så imponeras människan.

kkkBland folk i allmänhet är det enligt hur jag har förstått det annars oftast de av samhällsreglerna klassade intelligenta som anses just det. De som har "nått långt", "blivit något". "Man är ju dum om man inte gör något av sitt liv"; något som egentligen betyder att lyckas enligt staten eller den kritiska svärmodern, inte direkt inom vad man själv bryr sig om. Frågan "vad gör du nuförtiden?" är ju egentligen så gott som alltid en fråga om vad man har för plan för att göra det en människa ska göra i livet - arbeta, hitta en partner, skaffa barn, ta hand om sin familj och sedan lära dem att göra samma sak - och inte en fråga om vad man helst vill göra, vad man brinner för eller tänker på. Generellt sett ses ju den som sköter sitt nio-till-fem-jobb som en mer lyckad människa än den som exempelvis har drömmar om att kunna livnära sig på sitt konstnärskap och därmed också löper större risk att exempelvis hamna i ekonomiska kriser. Devisen "du är inte ditt jobb" stämmer alltså inte riktigt in på verkligheten. Förenklat - allt är givetvis det - så ska man jobba, tjäna pengar (så att man kan betala skatt) och göra det beskrivet ovan samtidigt som man håller sig borta från problemen, såväl ekonomiska, sociala som personliga sådana, för att vara mönstermedborgaren. Även politiskt styrs vi ju åt en mer gemensam väg för alla inom familj, barnomsorg, skola, sjukvård med mera.

kkkDet blir således lätt att man, samhälleligt accepterad eller inte, känner sig tvingad att hävda sig om man nu bryr sig om att ses som smart. Visa vilka kunskaper man har, vilka ord man kan, hur man lyckas med vad man företar sig, och så vidare. Människor har ju i regel inte fullt fokus på allt runt omkring och kan ju inte förväntas uppfatta och skapa sig en vad man själv anser vara rättvis bild av en på egen hand. Vill man ses som alert, skärpt och perceptiv så får man också, särskilt då till den mindre smarte, berätta och förklara vad man uppfattar. Tycker du dig hela tiden se igenom en människas lögner så lär hon ändå fortsätta ljuga till dess att du får henne att förstå hur lönlöst det är.

kkkKanske med risk att bli klassad som en paranoid konspirationssökare tycker jag i vissa fall att det är kul vilka som av vår tid valts ut som högst ansedda bland intellektuella bakåt i historien. Läser man om gamla filosofer får man också många gånger läsa om tragiska, olyckliga och ofta socialt missanpassade liv. Den klene Descartes dog av den svenska kylan som 54-åring. Ensamme Spinoza beslöt kyrkan att "bannlysa, utstöta, fördöma och förbanna". Sokrates dömdes till döden. Sju av Kierkegaards familjemedlemmar dog innan han själv som 41-åring gjorde dem sällskap efter ett slaganfall. Wittgenstein stammade och sågs som en kuf. Schopenhauer lyckades inte med någonting alls; fadern dog, han hade dålig kontakt med modern, han misslyckades med kvinnorna, var ensam i sin starka tro på sin filosofi och satt mest hemma och öste hat mot den populäre filosofen Hegel.

kkkOftast var djuptänkarna fattiga, ensamma och bortglömda av omvärlden. Det är som om man är menad att förstå att tänkande bara är en börda, och istället uppmanas att vara en lycklig mönstermedborgare som skryter över hur mycket man tjänar innan skatt. Visst gör man säkert både staten och sina medmänniskor gott genom att jobba, betala skatt och allt det där - vara nöjd i soffan - men jag tror även att man kan lyckas med det utan att ta den redan testkörda vägen. Den store, insiktsfulle filosofen bör väl dessutom, enligt hur jag ser det, mer logiskt sett ofta vara den som inser poänglösheten i att försöka påverka med sina så kallade insikter och lever därför i ensamhet med sina tankar, till skillnad från filosoferna ovan. De största genierna i historien - hur man nu bestämmer sådana - försökte säkert inte ens. Likväl som man inte blir någon filosof av att läsa om filosofer - ett känt uttryck - bör man inte i efterhand klassas som ett snille bara för att man ägnade livet åt att förmedla sina egna tankar till andra.

kkkAtt vara smart - för att återknyta till inledningen av den här texten - är väl ändå att vara så obegränsad som möjligt. I samtal kunna göra sig förstådd och ligga på samma nivå inom flertalet kretsar. Att kunna bli accepterad, omtyckt eller vad man nu vill bli av såväl nörden som den åtråvärda flickan. Vara anpassningsbar, öppen, orädd, medveten. Specialknep som att ordbajsa talar för mig emot det mesta ovan. Väljer man exempelvis att till en mindre verbal, språkligt kunnig människa välvilligt och omsorgsfullt förklara att hon borde lägga av med sitt erbarmliga, abstrusa sofisteri och genom det förstås sämre, är det enligt mig personen i fråga som är begränsad och därmed osmart i vad hon gör - inte den som försöker förstå henne.

@

- - Texten skriven 030912, senast uppdaterad 031017.
- - Tryck här för en utskriftsvänlig version.
- - © N. M. Erlingmark. Bild av Timo Harju.