kkkI drömmen var det en speciell dag, en sådan då man träffas och umgås med sina vänner på ett sedan länge bestämt ställe. Platsen var ett stort hus, så där rörigt allt-i-ett som de kan vara i drömmar, och vi begav oss alla dit av lika dunkla skäl som det brukar vara i sovande tillstånd.

kkkMycket folk var där, många jag känner och ännu fler jag inte känner eller bara har sett någon gång. Jag gick nu ensam omkring, kastades mellan den ena konstiga situationen till den andra. En gång stod jag vid ett operationsbord och såg en 19-årig bekant till mig stå med verktygen i hand, nöjd över ett lyckat ingrepp. En annan gång stod jag och stirrade på en uppstoppad uggla. Mellan dessa ögonblick stötte jag på folk jag kände och pratade med, andra som bara sa korta små kommentarer eller hälsade. Det var så där abstrakt, förvirrat, typiskt drömlikt.

kkkStunden senare hade jag letts till en ensam tjej. Anledningen att jag stod där var för att hjälpa henne, hade jag förstått. "Med vad?" undrade hon. Jag blev lite osäker men svarade med vad som kändes rätt att säga: "med vad du behöver..."

kkkDen abstrakta, illusoriska känslan hade lämnat plats för en trygg sådan, realistisk. Vi satte oss ner och började prata. Hon var vettig, hade mycket att säga och samtalet var för mig väldigt mysigt och givande. Jag började koppla till saker från mitt vakna liv, såsom denna sida, och var i drömmen så där övertygad om att jag var vaken. Vi satt mitt emot varandra vid ett träbord, ungefär i mitten av en sorts läktare som var full av folk som även de pratade och umgicks, precis som vanligt.

kkkTvärt bröts allas samtal, som inom en sekund. Folket började ställa sig upp och tittade ner mot gången. Människorna på läktaren mitt emot gjorde samma sak. Stämningen var obekväm, oroligt förväntansfull över något alla verkade se främmande. Det viskades och de nyfikna ögonen styrde sina huvuden åt höger och vänster. Vissa såg helt panikslagna ut, andra var lugnare. En äldre dam - har jag för mig - föll i golvet och svimmade av utan att någon utom jag märkte det.

kkkFram över gången kom två män, kanske tre, som uppenbart hade huvudrollerna. Runt dem fanns flera andra men de verkade mest finnas där av säkerhetsskäl, vara deras livvakter eller liknande. När de hade ställt sig i mitten av gången, på en lång röd matta med vita/gula band på varsin sida, blev det alldeles tyst bland publiken. Själv hade jag sedan länge glömt vem jag pratade med och var fullständigt koncentrerad på mannen som jag visste skulle ta ordet.

kkkVad jag minns bäst är att jag var rädd. Han pratade självsäkert, med auktoritet och man kände direkt att ämnet var allvarligt. De konkreta meningar jag minns honom säga var att "det är idag det händer", och något typ "idag ska de bort". Folket tog verkligen till sig av vad han sa, lyssnade som om han vore Gud själv. Det var fortfarande spänt.

kkkDär jag stod hade jag fäst blicken vid en man som hade börjat upprepa två meningar den predikande sa. Mannen var cirka 55-60 år gammal, flint bortsett vitt/grått tunt hår vid sidorna av huvudet ovanför öronen och runt, och hade stora, fyrkantiga glasögon. "Det är idag det händer" sa han om och om igen, med samma djupa inlevelse varje gång. Han verkade dessutom ha förstått budskapet, vilket han även det upprepade i en mening. Vad det var minns jag dock tyvärr inte.

kkkFlera andra gjorde likadant, däribland en medelålders kvinna. De repeterade samma två meningar hela tiden, medan andra runtomkring antingen lyssnade lika aktivt som förut, eller tittade åt annat håll.

kkkPredikanten förklarade att det skulle "komma ett regn för att skölja bort de ogudaktiga". Mannen jag iakttagit blev som hysterisk av detta uttalande, och började nu istället upprepa det på ett sätt som skrämde mig. Hans ansikte bävade. Jag vände ansiktet mot predikanten igen.

kkkSåsom i en film blixtrade det bara till - man visste att det var något övernaturligt som skedde - och inom en sekund fann jag mig själv springande på nedervåningen, mitt bland alla livrädda människor. Jag kämpande mig framåt med ångest i hela kroppen, utan att riktigt veta varför. Aldrig hade jag varit så rädd. I full fart mot utgången tänkte jag inte en tanke på de andra runtomkring, varför jag var här eller vilka jag kom hit med. Tankarna som kom var istället vad de ville med detta och om det var gott, rätt. Jag förstod inte. Ropandes till Gud frågade jag "vad gör de?" och bad om hjälp, gång på gång. Det var en förfärlig känsla.

kkkVäl framme vid porten, som egentligen logiskt sett - vaket - bara låg cirka åtta-tio meter från där predikanten stod, var jag som tredje man redo att fly. Då porten öppnades möttes vi av mulet väder, inom ett par sekunder med kraftigt regn. Jag mindes nu för första gången predikanten och den äldre mannens "regnet kommer", och även anledningen till varför det kom. De två som varit framför mig hade sprungit iväg längs asfaltsvägen utanför, plus en eller två till. Om och om igen frågade jag Gud, bedrövat och hjälplöst, om detta verkligen var rätt. "Jag litar på dig" - sedan sprang jag ut.

kkkBredvid asfaltsvägen, vilken man visste att man skulle springa på, var det gräs på bägge sidor. Vägen förgrenades ibland och folk valde olika - jag såg dock bara till tre-fyra stycken andra människor. Själv sprang jag utan någon tanke på vad jag skulle välja; det bara kom naturligt.

kkkRedan inledningsvis såg jag en blond cirka 40-årig kvinna falla åt sidan. Vad som hände var att hon helt enkelt försvann, blev mer och mer osynlig till dess att man inte såg henne längre och då föll av vägen. Man förstod däremot att hon led.

kkkJag sprang. Ängsligt tittade jag då och då ner mot mina ben, vilka sakta pendlade mellan att vara synliga till halvt osynliga. I min ångest insåg jag först nu att familjen varit på samma plats, tillsammans med många andra jag känt. Våndan var maximal. Jag började ropa till Gud, så högt jag kunde och från djupet av mitt hjärta. "Rädda min familj, Gud!" Jag tänkte på dem var och en, och skrek, högre och högre. Min mamma skulle klara sig trodde jag, medan det var mer ovisst med pappa och de andra. Jag grät, sprang, skrek. Fler var viktiga. "Rädda Elizabeth!" "Micke!" "Kickan!" Det var massvis jag ville att han skulle rädda, och jag fortsatte att ropa.

kkkVid sidan av en grening jag närmade mig låg min yngste bror, halvt borta men oerhört glad över att se mig. Jag minns inte om han var "helt synlig" eller inte, men jag minns att jag blev överlycklig av insikten om att han var vid liv. Inom kort förstod jag att han var alldeles för svag för att springa, varför jag istället bar honom. Jag blev dock alltmer osynlig av att joggandes bära honom, men kände samtidigt att det inte var långt kvar. I min oro över att förgås manade jag honom att springa.

kkkVi behövde - kanske som tur var - bara ta en kurva tillsammans innan vi såg en liten oasliknande plätt där folk utmattat satt och vilade. Vi var framme. Bland de första av de kanske trettio personerna - fler var säkerligen på väg - såg jag min egen glada mamma och tysta pappa. Jag var euforisk. Några andra kända ansikten syntes inte till.

kkkNär vi hade satt oss bland de andra frågade jag, likt ett barn, "varför gjorde de så här?" "Jag vet inte" svarade min mamma, "jag tror de behövde det för att se ..." - vad hon sa därnäst minns jag inte. Troligen var det samma bortglömda mening som inledningsvis. "Var det verkligen kristet?" frågade jag. Lugnt, frånvarande skakade hon på huvudet: "jag vet inte..."

kkkSedan vaknade jag, trygg och skrämd på samma gång. I och med den kraftuttömning jag kände att jag hade varit med om och den konstiga känsla drömmen förmedlat bestämde jag mig för att skriva ner allt jag mindes. Det kändes rätt. Inte förrän jag skrivit ner mer än halva drömmen - kommit till partiet med min yngste lillebror - insåg jag att mina två äldre småbröder saknades vid plätten. Hemska tanke...

@

- - Texten skriven 030918, senast uppdaterad 031017.
- - Tryck här för en utskriftsvänlig version.
- - © N. M. Erlingmark. Bild av Timo Harju.